Bor det en liten italienare i dig?
Slovakien - Italien 3-2
Som dålig frukost på bakfyllan
Vi såg alla när det brast för De Rossi under nationalsången. Det blev för mycket tyngd i hans bröst. Han kände att han var en av dem som var tvungen att kliva fram, dem klarade det inte denna gången. De Rossi och dem andra klarade inte att ta över ansvaret. Cannavaro och de äldre har varit med förr. Dem tog sitt ansvar men i dessa tider räcker dem inte till. Cannavaro har inte längre förmågan att alltid stå rätt eller alltid hinna ikapp. Zambrotta är inte längre så där otäckt fräckt och respektlöst snabb från sin ytterbacksplats som tidigare, han kommer inte runt lika ofta länge.
Italien spelade uselt från minut ett. Krampaktig och utan självförtroende. Det var som att någon har satt på dem en ryggsäck fylld med skräck och självförakt. Någon hade tagit ifrån dem all den kunnskap och fotboll dem egentligen besitter. Det var hemskt att se spelare man går runt och tänker på dagligen spela så fantastiskt dåligt. Stelt mesigt och utan spets, ja utan någonting egentligen. Bara skräck, bara rädska.
Dem spelade som dålig frukost smakar dagen efter fest. Som smör som stått framme halva natten. Som torrt bröd utan pålägg och som sur filmjölk där bäst före- datumet gick ut för flera år sen.
Det gick inte vägen. Italien blev tagna på sängen över situtionens om sådan, över allvaret i nederlagets fälla. Hade man fått en bättre start på turneringen och vaskat in självförtroende med en vinst och kanske flera mål mot Paraguay, ja då kanske, kanske det sett annorlunda ut turneringen igenom. Nu blev det en en skräck från start. En plåga hela vägen och hem till Italien..
Man spelar bra när man redan gett upp. När man tror att allt är slut kan man slappna av och spela som man annars gör. Då kommer man närmare och så faller man tillbaka till skräcken om misslyckande.
Det var som att åka skyttetrafik mellan himmel och helvete se sista 15 minutrarna. Att ge upp för att sedan få hopp för att sedan ge upp igen. Känslorna blandades som San Pellegrinon blanades med Peronin i min mun.
Det var kaos i hjärtat och jag skrek rakt ut att dem inte skulle göra såhär mot mig. För min hälsas skull hade det varit bättre om dem gett upp helt efter 0-2. När dem sedan är så nära krampar hjärtat på riktigt. Fyfan va hemskt det var, fyfan. Vilken hemskt turnering detta har varit, från Paraguays 1-0 till sista minuten mot Slovakien. Nu åker vi hem och börjar på noll för detta smakade riktigt illa.
Skräcken tog överhanden detta VM. Rädslan att förlora blev större än gläden och viljan att vinna.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar
Jag tar ner tröja för tröja från väggarna. Baggio, Totti, Grosso och många fler. Jag plockar ner Forza Italia - skynket från husvägen och den italienska flaggan från taket. Jag klär av huset från vad jag hade hoppats skulle bli en månads lång festklänning i alla väder, så blev det inte. Matcherna passerar i revy framför mina ögon samtidgt som jag har Grossotröjan i min hand. Vilken mardröm det har varit, fortfarande är och kommer vara till och från en bra tid framöver. Kanske kommer jag älta det i hjärtat fram tills nästa VM?
Jag plockar upp varenda konfettibit från golvet. Vi hade kastat ut fulla händer när vi trodde Quagliarella hade gjort 2-2, så hemskt, som en käftsmäll ser vi domaren vinka offside. Man slits mellan två världar inom loppet av några sekunder. Vi står i ett konfettiregn vi själv har skapat i glädje, för att sedan stå där utblottad och ledsen med papper i håret och gråten i halsen. Inte en bit ska ligga kvar på golvet och kunna påminna mig om detta fruktansvärda nederlag. Det har på många sätt varit en kamp och en prövning. När ger man upp en kärlek?
Mitt i allt feststädande och nertagande av tröjor och flaggor börjar tankarna vandra tillbaka. Jag tänker tillbaka till dagarna för fyra år sedan. Jag tänker på matchen mot Australien. Jag satt i bil på väg till en bortamatch och lyssnade på radio. Det var natt och depp mest hela tiden. Jag minns hur jag skrek som ett barn i den där volvon när Totti brände in straffen. Jag minns hur alla andra i bilen höll på Australien men att dem ändå uppskattade min entusiasm. Jag minns att vi vann matchen och det regnade spik. Jag var övertänd och fick mitt andra gula redan i första halvlek efter en sanslöst onödig glidtackling i motståndarnas straffområde. Men jag log, kunde inte tänka på något annat än Totti då. Vi vann matchen med 4-0 om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg att Victor slog bollar som Pirlo hela matchen och jag tyckte att han borde spara ut sitt hår som för att ytterliggare kliva in i rollen.
När det var dags för semifinal åkte jag och min vän Johan till Göteborgs hamn för att kolla på storbild. Det var vi i ett myller av öldrickande tyska gubbar i 50-års åldern med deras dit-tvingade respektive. Jag sa inte så mycket under den matchen. Det vor nog bäst att hålla en låg profil bland tyska gubbar som osar sex, sprit och våld. Pendeln hem gick i den 94 minuten och vi sprang för att hinna med. På tåget satt vi med varsin hörlur och radion på. Jag skrek rakt ut när Granqvist förkunnade Grossos mål.. Vilka minnen..
När det var dags för final åkte ett tiotal vänner ner till Göteborg. Alla klädda i Italiens färger. Alla med hopp om en fantastisk kväll och det var precis vad det blev.. Aldrig tidigare har vl en sådan fantastisk känslosam resa slutat i ett sånt crescendo som då.. Det var underbart på många sätt.
Det är en annan tid nu och tårarna kommer när plockar ner tidningsutklippen på Grosso och Cannavaro. Dem kommer när man ser tillbaka på alla ljuva dagar. Alla underbara dagar man hade hoppats på att få uppleva igen, en gång till, på nytt. Så blev det inte. Jag hoppas att jag tids nog kommer se igenom den här turneringen som man ser igenom ett nyputsat fönsterglas till juveleraraffär. Jág vill hellre se tillbaka på 2006 och framåt mot nya mål. Det här blir någon slags avstamp från en era in i en ny. Det är en prövning för att se om vi hänger oss kvar, och det gör vi. Som vilda hundar kring sitt byte hänger och kvar och det kommer vi göra länge till.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar tar nämligen aldrig slut, aldrig
.
nu är det nervöst..
Fabio Cannavaro - Vi är redo
Italiens kapten, den rutinerade backen Fabio Cannvaro är säker på sin sak och vet att laget inte kommer åka ur turneringen redan idag.
- Nej nej, Vi har förberett oss för detta mästerskapet i snart två års tid. ´Vi kommer inte åka ut och vi har mycket kvar att ge. Matchen mot Slovakien kommer inte bli det sista för oss i VM, säger kaptenen.
En spansk journalist frågade under presskonferansen den föredetta Real Madrig-stjärnan om han skämdes över att ha kniven mot strupen redan i gruppspelet.
- Jag skäms inte. Bollen är rund och sånt här kan hände, det vet vi alla som spelar fotvoll. Vi är Italien och har vunnit fyra världsmästerskap. Folk förväntar sig alltid det bästa från oss. Men vi är lugna. Vi är vana vid press av här sorten, avslutar Italiens kanske viktigaste defensiva spelare Fabio Cannavaro.
Fabio Cannavaro är redo
Från och med du
Marcello Lippi tog ut ett lag han trodde på. Kritiken blev stark och hård eftersom han lät många stjärnor stanna hemma. Jag har enivist försvarat honom och menat på att man inte vinner några världsmästerskap med stjärnor. Man vinner med ett lag. Se på Franrike. Ett lag fullt av storstjärnor men med en förbundskapten inte kapabel att knuta dem samman. Vi vet att Lippi har förmågan att svetsa samman en trupp men vet vi om det är rätt spelare att knyta denna knut med? Jag hoppas han har valt rätt.
Jag tror att laget är det rätta. Vi behöver en hjälte. En man att kliva fram när det behövs som mest. En man att visa vägen, att frälsa. Det är vad jag tror behövs imorgon och förhoppnigsvis en bit in i nästa månad.
I VM 2006 klev en mänds hjältar fram när det behövdes. Grosso, Totti, Del Piero, Toni bland annat. Ingen av dem är med nu. Det är dags för nya att kliva fram. Vi har sett tendenser men långt ifrån någon har gått i bräschen på allvar. Det behövs om Italien ska gå vidare imon. Det krävs hjärta, vilja och en dröm att få bli hjälte.
Så kliv fram vem som helst
Kliv fram och färga slutspelet i italiens färger
Allt ont kommer vara glömt
Vi kommer gå mot nya drömmars mål
Vi kommer trycka upp tröjor med ditt namn
Vi kommer älska dig
Hylla dig som vår hjälte
Från och med du
Vem vill bli hjälte?
Som ett regn i september.
Så här danföredan så är jag faktiskt jävligt nervös. Jag tror jag har fått kramp i hjärtat.
Efter att precis ha sett England slå ut Slovenien och USA's briljanta landslag slå Algeriet i spillror så är jag nervös.
Jag är smått rädd faktiskt.
För om det är sådant spel som behövs. Som Usa och England visade upp idag.
Då jävlar, då jävlar behöver vi Rino Gattuso!
Senaste matchen var en liten katastrof faktiskt. Det var krampaktigt och felpassande.
Det var som ett regn i september. Som ett dåligt förhållande där bara fel saker blir sagt.
Det var uselt rent av.
Jag och många med mig mådde psykiskt skit.
Som att bli lämnade av sin älskade.
Helt jävla tom i blicken, förstörd.
Och allt var så där tyst som när hon gått ut genom dörren för sista gången.
Jag önskar att vi får se ett annat Italien i morgon.
Jag ber nog fan om det, och jag ber aldrig annars. Ta mig på orden.
Faktiskt så tycker jag att Italien har ett minst lika kvalitativt lag nu som för fyra år sedan.
Jag tycker att De Rossi är fyra år äldre, vilket han givetvis är. Men också fyra år bättre och klokare, och offensivare.
Anfallet är minst lika bra om inte bättre nu än då om man ser till hela anfallet.
Visst saknar jag Totti och Del Piero.
Jag bär dom i hjärtat.
Pirlo har inte spelat ännu men Montolivo har gjort det bra. Trots en del feghet om ni frågar mig.
Pepe är bra mycket bättre än för fyra år sedan och Cammo är lika bra när han vill.
Backlinjen har varit ifrågasatt.
Men backlinjen har varit bra. Giorgio styr och ställer som han vill och cannavaro är ju inte lika bra som senast. Men Cannavaro är många klasser bättre än vad hundarna skäller om.
Criscito är ung och har en härligt ung framåtanda, samtidigt osm han är noggran.
Zambrotta har löpt och löpt och löpt. Som alltid, och alltid bra.
Men Italien har inte velat ännu. Det har inte bara varit enskilda spelare som varit "trötta".
Hela laget har stått och stampat imellanåt. Men jag tycker ändå att Italiens första match var kvalite.
Jag såg precis som ni andra, "här har vi något, vi har något på gång".
Men så här dagen för dagen så är jag rädd.
Jag känner regnet i september och jag känner av det där brustna förhållandet.
Jag är nära på att höra ljudet av hjärtan som går itu, hjärtan uppbyggad av spegelbilden av sin älskade.
När de hjärtana går sönder så känns de som skott i Sarajevo. Jag vet det, jag har varit med om det.
Så snälla, snälla.
Ikväll när jag höjer mina händer och pekar upp till himlen som Matrix 06, sen så ber jag om det Materazzi bad om.
"låt det här gå vägen"
Jag och min gode vän som driver den här bloggen stod den gången på ett vingligt bord vid en kaj i Göteborg.
Den gången gick det vägen.
Ni vet vad jag pratar om.
I morgon eftermiddag kommer vi sitta i en stuga.
Fullt riggad med Italienska färger och människor vi tycker om.
Som tycker om oss och Italien.
Människor med samma hjärtan som du och jag.
Människor som är rädda att förlora någon de älskar.
Och det värsta med kärlek är att de är först när man har den, som man också kan bli så sårad av den.
Såå, "låt det här gå vägen"
Italien - Nya Zeeland 1-1
Quote of the week!
'It all starts now'
Ett helvete av ångest - Den vackraste lilla kärlek
Jag sitter i håliag långkalsonger med pappas cykelvattenflaska i mungipan stirrande rakt framför mig, håglöst tom blick. En blick av vrede och tvivel. En blick av oro och undran. Vart i helvete är detta på väg? Hur svarar Lippi på det här? Kan han svara och hur gör han det? Kommer det hjälpa? En rymd av frågor är obesvarade när jag somnar inatt. Lippi har många svar, hoppas jag.
Jag ser på veckan som stundar med så gott som dödsförakt i tankarna. Det var längesedan jag upplevde denna panikångest och oro att förlora så mycket som betyder något på en och samma gång.
Känner mig så ensam och övergiven att jag har flytt hem till pappas på kvällskvisten. Vill inte vara ensam i detta, det klarar jag inte, det vill jag inte. Sällan har så mycket hopp och tro nästan helt raserats på en lång skoningslös dag. Jag ser inte ljuset komma heller..det känns som att det kan bli värre
Imorgon eftermiddag sätter sig min älskade flickvän på att plan mot Barcelona, Spanien för en veckas semester. Med Italiens katastrof insats idag och med tanke på vad som väntar på torsdag så mår jag fruktansvärt över detta. Spanien av alla länder. Barcelona av alla städer. Det känns som ett svek även om det inte är menat så Hon menar aldrig illa och är alltid full av kärlek till alla som kommer i hennes närhet. Det är hennes styrka, det är den finaste styrka och egenskap man kan ha och är därför jag älskar henne.
Hur ska jag klara mig igenom dagarna till torsdag? Hur ska jag klara matchen på torsdag? Vad händer om dem åker ut, det blir lottning? För mig känns allt redan nu som en enda stor lottning. En tombola som snurrar runt och bara väntar på att få skratta mig i ansiktet, pissa på mig och sparka på mig när jag ligger ner.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det eller om man kan hantera det. Det är ett helvete av ångest som har krypit sig fram sedan domaren blåste av tidigare idag. En ångest uppblandad av så många känslor att det blir svårt att skillja dem åt...Men jag vet att det bara finns en att följa
Jag ska försöka möta veckan med kärlek. Jag har ett fantastiskt landslag som har det i egna händer på torsdag. Jag har en underbar familj med god hälsa. Underbara vänner och den mest fantastiska flickvän man någonsin skulle kunna ha. Det kommer inte bli lätt. Jag kommer längta efter henne, längta efter italienska mål och vinster men ändå känna ångest över alltihop. Det är fan inte lätt men vi är likadana allesammans och jag säger som Marcus Birro - Alla bär vi våran hjärtan i kupade händer. Det är vår styrka, och det är vår svaghet.
Italien är det vackraste landet, landslaget med dem vackraste spelarna. Stå upp nu när det gäller, jag ber er, Fratelli d'Italia!
Kom hem snart, du är den vackraste lilla kärlek jag nånsin haft
Lilla kärleken du är så vacker, och du har huvudet på skaft.
Du är den bästa lilla kärlek jag nånsin haft
När släpper man en dröm? Om kärleken till ett landslag.
Hur smakar ett dåligt vin i Juni? som Italien - Nya zeeland förslagsvis. Men vi står ändå kvar och vi släpper aldrig våra drömmar.
Hon är sen, jag har väntat länge på henne. Demonerna har redan slagit mig omkull och hundarna har redan skällt ut mig för att jag aldrig släpper taget om Italien.
När hon väl dyker upp igen är hon kall. Hennes händer saknar värme och hon uppför sig som hon inte är närvarande.
Krossbollar går inte fram, zambrotta har sitt vanliga uttryck. Men bli förbannad då zambrotta, kämpa, för helvete. Det är på allvar som in i helvete för vissa. Det är det enda jag begär.
Alla ni som bär den där tröjan, jag begär det av er. Det är inte för mycket begärt.
Sen ler hon till sist, som om hon för en sekund hittat hem. Italien kvitterar, hjärtat pumpar, ådror spänns och konfettin regnar som kärleksbrev över hela min himmel.
Jag säger åt henne att jag är glad att se henne igen.
Gensvaret blir kort.
Hon är vacker men vilsen denna kväll.
Hon försöker vara till lags för mig och er andra. För alla oss drömmare.
Daniele gör så gott han kan, trots att han hamnat i en fallgropp alldeles för långt ner i planen.
Montolivo ser rädd ut. Men han hoppas att ingen ska se det, som om han vore en pojke som ska kyssas för första gången.
Hon är suddig ikväll. Hon saknar helt skärpan imellanåt.
Allt för mycket går fel, för allt för många.
Lippi ser besvärad ut.
Iaquinta ser ut som att han håller på att dö helt trots att han faktiskt gjort mål.
Hon kysser inget mer på vårt torg denna kvällen. Hon varken ler eller säger mig särskilt mycket.
Hon är där men ändå inte.
Hon är alla mina drömmar, och jag kan inte välja hur det ska sluta.
Kärlek ger man inte upp om man inte vill.
Man bestämmer själv när det är slut.
Hon lämnar mig inte.
Vi sitter tysta kvar och konstaterar att vi fortfarande är världsmästare.
Du slutar inte vara kär förens du blir kär i någon annan.
Kärlek ger man inte upp om man inte vill.
Man bestämemr själv när det är slut.
Jag betraktar mina drömmar i den blå tröjan.
Jag inser att det är kört med mig, med alla er andra . Vi är obotligt sjuka.
Hur fan det än går så kommer vår kärlek alltid vara för dig.
Vi alla känner likadant.
Vi är sjuka jävlar.
Men det bästa är att det inte behövs några mediciner för att bota oss.
För vi är gärna som vi är.
Fantastiskt.
Snart dags..känner ni?
Gå ut och var glad
Sjunk inte, gå ut och var glad - Le in i eftermiddagen
Det är en turbulent tid just nu under VM, egentligen under hela turneringen men speciellt nu. Det är nu stora lag sviktar, rejält vad det verkar. Det är nu man på riktigt börjar urskilja vilka lag som är ett kollektiv och vilka som har interna stridigheter. England har två poäng efter två matcher. Spanien med sin konstfotboll blev förvisade av Schweiz. Del Bousque ifrågasatt av Arragones. Frankrike skämmer ut sig både på och utanför planen. Spelar antifotboll och skickar hem Anelka. Tyskland är som en jojjo. Spelar världsmästarfotboll ena dagen för att sedan kollektivt kollapsa..
Italien spelade bra mot Paraguay i inledningsmatchen. 1-1 är ett helt godkänt resultat mot ett lag som kom trea i den sydamerikanska VM-kvalgruppen. Itaien har dock problem, inte socialt i gruppen på så vis, inte vad vi vet. Man har problem med skador, och det är inte på vilka spelare som helst. Palombo, Pirlo och nu senast Buffon.
Men låt er inte nedslås. Låter er inte bistra som och sura över denna negation. Vi har ett lag! Till skillnad många andra av de stora lagen i turneringen så har vi ett lag som inte står och faller. Vi har ett lag där alla är delaktiga precis så som det ska vara i ett lag. Marcello Lippi har inte tagit ut någon stjärnlag, det hade han kunnat göra men till vilken nytta? Man vinner inget VM med stjärnor, man vinner med det bästa laget. För det är ett maraton. Det är inte ett latjande igenom en turnering av flärd. Det är jobbigt och det kommer det bli hela vägen fram.
Så ni som sitter och oroar er inför eftermiddagens match mot Nya Zeeland, jag förstår er. Varför skulle Italien inte vara som andra lag och vika ner sig?
Alla pratar om Italien. Att det är ett lag inte värt något hopp, lyssna inte på tvivlarna.
Ulf Lundell sjunger:
Fred Niel sjunger Everybody´s talking, och det är vad alla gör. Sjunk inte, sjunk inte ner. Gå ut och var glad.
Om du tvivlar om du tvekar, sitt inte bara där. Rör på dig. Om din dröm har dött, sjunk inte. Gå ut och var glad.
Precis såhär känner jag inför eftermiddagens match. Jag tänker inte låta mig nedslås, det tjänar ingenting till och det vet jag. Jag insåg detta när jag möttes på morgonen av min flickvän i en azurblå klänning. Det är en dag inte värd att nerva ner sig i. För vi fixar detta! Tro på Lippi, Cannavaro, De Rossi och alla de som krigar i eftermiddag, för vår skull och för Italien. Sjunk inte, Gå ut och var glad.
Nu sitter jag på en överfull perrong och andas in en under eftermiddag. Gå ut och var glad!
Ulf Lundell avslutar:
Lär dig italienska
Planera en resa
Sy en kostym
Ta det lugnt
Sponsra en späckhuggare
Köp en bit regnskog
Ta andra vägar
Var inte lat
Gör nått annat
Gör nått annat
Gå ut och var glad din jävel
Välkomna - Forza Italia
Signior Thåström håller på Italien
"När gong-gongen ringer in mig
har jag hela världen i min hand
Och jag har nio stycken armar
Det finns ingenting jag inte kan" / Joakim Thåström
Jag lovar att ni inte behöver bita på naglarna. Jag lovar att ni inte behöver hoppas längre på vår Gigi.
För vi har Federico Marchetti.
Ni som inte vet så mycket om honom kan ju ta er en titt här:
Marchetti är ingen kalv i mellan stolparna. Han vaktar målet varenda helg för sitt klubblag Cagliari i Serie A (världensbästaliga).
Förstamålvakt där hela den gångna säsongen och även första utpost och val i U21 landslaget.
Ni behöver inte oroa mer.
En vis man sa en gång till den italienska pressen att "vi får inte fram så många bra målvakter, och det oroar mig. Men vi får fram en som kommer bli som jag. Federico Marchetti"
När Gigi säger så, då är det så. Det är så lika mycket som vi förlitar oss på Lippi i alla väder och vindar.
Så oron, den kan ni blåsa bort med era Vuvuzelas.
För här kommer Signior Federico Marchetti, till vår tjänst.
Jag har inte tänkt något vidare mycket på att Italien fick byta ut sin givna förstamålvakt faktiskt.
I media skrivs det spaltvis med nyheter om att Buffon kanske missar resterande matcher i denna turnering.
Men ingen har frågat Buffon själv om han är orolig över situationen?
Det enda svaret jag har på det har han redan berättat tidigare i detta inlägg.
En sak ska ni ha klart för er. Alla ni som tvivlar.
Ingen annanstans i världen får man fram hjältar som i Italien.
Ingen annanstans i världen minns man sina hjältar som i Italien.
Man glömmer dem aldrig.
Så låt oss nu lita på Federico.
Vidare idag sägs det från det Italienska lägret att Palombo blir tredje val i målet ifall mot alla odds Marchetti och De santis skulle gå sönder dom med.
Palombo sägs vara allra bäst av utespelarna, han har även tilldelats posten som "akut center back"..
Till Federico har jag bara en sak att säga nu:
"Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ner" / Joakim Thåström
Criscito har koll på Nya Zeelands styrkor
Nya Zeeland är ett av det lag som gemende man har absolut sämst koll på i detta världsmästerskap men den Genoaspelande vänsterbacken Domenico Criscito har koll på Nya Zeelands styrkor.
- Vi vet att dem är farliga på fasta situationer och har många spelare som är starka på huvudet. Detta är något vi är medvetna om och vi har studerat det noga. Det kommer inte bli tal om någon underskattning från vår sida, säger den unga italienska vänsterbacken.
Många var överraskade när kvicke och smarta yttern fick ta plats från start i matchen mot Paraguay. Det ska understrykas att han kommer ifrån en mycket imponerande säsong i Genoa och stod för en enormt individuell utveckling såväl defensivt som offensivt. Han har fortfarande en spelare med framtiden framför sig och så sent som under VM-turneringen 2006 spelade han i Genoas juniorlag och har berättat att han kollade på finalen hemma hos mamma och pappa. Som ung italienare drömde han såklart själv om att få representera landet i ett världsmästerskap en vacker dag, den tiden är nu och han är glad över att han har kommit in så bra i laget.
-Det italienska landslaget är redan nu under en generationsväxling. Det är en bra mix av gammalt och ungt och för oss unga är det viktigt att ha med "veteranerna" i laget. Vi får mycket råd och Fabio Cannavaro har sagt åt oss att spela utan respekt.
Marcello Lippi som under Paraguaymatchen spelade med Criscito som en sorts offensiv ytterback kan på Söndag komma välja att spela med en mer klassisk rak 4-manna baklinje. Detta är dock inget som skrämmer Domenico.
- Det är inget som oroar mig. Jag kan både spela som klassisk vänsterback eller i en mer offensiv roll, som jag har i mitt klubblag Genoa. Jag ser fram emot matchen på söndag och det är skönt att ha kommit fram till spelorten Johannesburg. Det var kul att se så mycket folk gladdes åt våran ankomst, avslutar den talangfulla ytterbacken.
Domenico Criscito har koll på att Nya Zeeland är farliga i luftrummet.
Det finns alltid plats för drömmar
La Gazzetta dello sport - 10 Juli 2006
VM har hittat sig själv men jag väntar på Di Natale
Det känns som världsmästerskapen börjar hitta sig själv mer och mer. Efter att ha famlat några matcher i osäkerhet. Kanske för den nya kontinenten, kanske trodde den att det skulle vara varmt i Sydafrika och att det skulle vara trummor och sång på läktarna. Inte trodde väl VM att det skulle vara något så orytmiskt som ett vidrigt läte från ett blåsinstrument som dominerar läktarkulturen i detta, iallafall såhär års, kalla land. Det känns som att det har tagit fart nu.
Nya Zeeland kvitterar sent till 1-1 i Italiens grupp, möcke bra. Schweiz vänder upp och ner på hela världens nya kelgrisar Spanien. Honduras målvakt gör en en räddning i samma klass med den som Pagliuca gjorde mot Norge 98. Det har börjat hända lite. De första dagarna verkade hela turneringen tagen av stundens allvar. Tempofattigt och intetsägande har blivit fartfyllt och spännande, det är fantastiskt tycker jag.
Själv går jag och räknar dagar mitt i det fotbollskaos som råder överallt. I fikarum, sängkamrar, köksbord, spårvagnar, gator och torg.
Jag väntar på söndag och Italien men jag väntar också på Antonio Di Natale..
Det är snart två veckor sedan jag på tangentbordet tryckte på completeknappen som förkunnade köpet. Efter att fått italienspelarnas tröjnummer klart för mig satt jag och dividerade en stund. Det behövdes inte lång tid förens jag valde, det kändes självklart på nått sätt. Nummer 10 di natale, såklart. Det liksom står redan klart att det blir succe på en gång. Han har egentligen aldrig varit Lippis favorit men inte ens en envis man som Marcelo kan röka sin cigarr och låtsas som att det regnar när Antonio Di Natale den gångna säsongen krutade in hela 29 mål, detta i ett mediokort lag som Udinese. I Matchen mot Paraguay var han förpassad till bänken. Marcello Lippi gillar att spela med säkra kort, dock är det skönt att veta att han brukar spela ut dem alla, tids nog.
Jag både hoppas och tror att Antoniwho (som Aftonbladet så fnissigt skämtsamt kallade honom) kommer få starta mot Nya Zeeland på söndag. Dels för det finns argument nog att lufta honom mer än tio minuter och dels för att Lippi är klok nog att VM-skola in honom i en sådan match. I en match som Italien bara ska vinna och skaffa sig självförtroende inför fortsättningen, i en sådan match är en måltjuv som Di Natale som allra bäst. Det är genom en sådan match han kan växa till att bli något riktigt stort i VM. Jag tror att Marcello tänker i liknande tankebanor, åtminstonde hoppas jag. Vi pratar om en spelare med unik känsla för hur man avslutar ett anfall på bästa sätt. En unik känsla för att hitta rätt mellan stolparna. Med ett unikt målsinne.
Framför mig ser jag Antonio Di Natale kommas ihåg på samma sätt som Rossi och Schilaci.
Men än har han inte fått chansen, och jag har inte fått min tröja..
Quote of the week!
“We must improve and I am sure that we will improve. But up until now I have not yet seen any team that is perfect at the World Cup.
“Four years ago at the start of the World Cup, we risked a lot, but we also created some more chances.”
Italien - Paraguay 1-1
Ett mål och en ischiasnerv ifrån mitt lugn
Ischiasnerven (på latin nervus ischiadicus) är kroppens längsta nerv. Den löper ut från ryggmärgen i nedre delen av ryggen, L4 - S3, och går genom nedre delen av kroppen via lårets baksida och ner i foten. Ischiasnerven är tjock som ett lillfinger. Den sköter nervförbindelserna för nästan hela benets hud, musklerna på lårets baksida samt i underbenet och foten.
Det var härligt när VM startade på allvar idag. Jag med vänner log ikapp när Tv4 inledde införsnacket kl 19.30. Med den gode och alltid vältalande Birro i studion lyssnar man alltid lite extra. Han säger alltid något utöver pladder om balansspelare, funktionelln teknik och blåsinstrument. Han säger något om verkligenheten, iallafall som den ser ut för oss vanliga, dödliga italienälskande varelser som lever, framförallt nu i VM, i någon sorts symbios med landslaget och deras öde.
Det regnar och är ca 12 grader i Kapstaden. Jag hinner tänka att det inte gynnar italienarna då dem i kvalmatcher (läs färöarna borta) inte gillar när det inte så gått som optimala fotbollsförhållanden. Då blåste det kallt, alla såg ut att längta därifrån. Det var ett plågat Italien som åkte hem med 0-1 den gången. Vad fan hade men gjort annars?
Men nu är det VM och på något sätt vaknar alltid Italien när det är dags. Det är som om dem har någon sorts autopilot på i kvalen. Dem vinner med nöd och näppe, tar sig vidare utan vare sig flärd eller elegans. När det kommer till ett mästerskap reser dem på sig, sträcker på sig som för att hålla utkik, som för att se något långt borta som kommer närmare. Jag tror det är guldet dem vill åt, och dem vet att dem kan.
Matchen börjar positivt för Italien som spelar snabbt, enkelt och rakt. Ledord som egentligen inte hör till vanligheterna när man pratar azzurri. Det gör mig glad att dem försöker spela på samma skoningslösa sätt som Tyskland gjorde igår mot Australien. Jag tycker dem gör det bra, dem går framåt, fyller på ger inte Paraguay utrymme att skapa något på egen hand. Sammarbetet på planen ser bra ut. Gilardino måste vara bäst i världen på att suga ner bollar trots att han är bevakad av 2-3 man. Ibland tar han den med handen, men även det gör han bra. Spelet ser, ska vi säga BRA ut tills Paraguay får en äldigt tveksamt dömd frispark tio meter in på Italiens planhalva. Cannavaro som går på boll hinner inte fram och De Rossi som tjuvat några meter kommer för långt ner..Antolin Alcaraz tar sin löpning och hoppar perfekt. 1-0 Paraguay. Så mentalt jobbigt för ett ung-gammalt Italien som börjat så bra. Man märker det tydligt på spelarna, inte samma beslutsamhet som innan.
Till andra halvlek gör Italien ett byte. Gianluigi Buffon går ut och Federico Marchetti kommer in mellan stolpárna. Oroväckande men inget men har tid att tänka på nu. Nu är goda råd dyra och nåja tiden knapp. Italien börjar som dem avslutade första, lite avvaktande, lite tagna på sängen efter mål och målvaktsbyte. Det är härligt att att det finns ledare i årets upplaga. Att säga att Cannavaro är slut, det är lögn. De Rossi reser sig som från de döda efter debacklet vid 0-1. Han banar väg för spelet med noga avvägda bollar i djupled och brilljerar även med dribblíngar jag ínte visste att han var kapabel till att göra. Den friskaste fläkten av dem alla idag var Simone Pepe. Med ett underbart engagemang och kroppsspråk visade han hela tiden att Italien inte skulle vika ner sig. Han var överallt, han utmande, hämta bollar, kastade inkast. Tillslut fick han utdelning på allt sitt slit. Italien fixar fram en hörna och Pepe springer ut som för att visa att nu kommer det bli tryck. Hörnan slås och målvakten hamnar snett, bakom dyker De Rossi upp. Vem om inte De Rossi är där med med ett ben, en fot, mage, kropp och själ. 1-1 och så underbart att se Romasonen ta revansch på sig själv och alla som tvivlat. 
Dem blåa tar över mer och mer. Byter in Camoranesi och Di Natale men skapar inte någon riktigt riktigt vass chans förutom när Montolivo testar från distans. Pepe virvlar i 90 minuter och verkar inte ha några planer på att sluta. Han är en spelare som kan komma att bli enormt viktig för Italien detta världsmästerskap. Han har krativitet óch ja, ungdomlig entusiasm. Kanske blev han sporrad efter övergången till Juventus, jag vet inte men han var bäst på planen idag.
Matchen slutar 1-1. Inte jättebra och ingen katastrof. Helt okej på gränsen till bra är nog betyget idag. För att vara första matchen i ett Vm-slutspel så är det ett riktigt bra betyg för Italien. Det brukar bara panik och katastrof. Allt brukar vara upp och ner, ner och upp men nu har det sprdit sig ett slags lugn i mig. Jag tror det är Lippis förtjänst. Man ser om han är lugn och är han lugn så finns ingen anledning till tvivel. Inte såhär tidigt.
Buffon ja, denna alfahane till målvakt. Jag har nog aldrig sett honom ha så mycket gele utan diadem i håret. Det är också en person som bidrar med lugn, ett lugn som såväl behövs i Italien. Buffon utgick i paus. Diagnosen verkar vara problem med Ischiasnerven. Tråkigt mycket tråkigt för det åär en spelare som man kan luta sig mot när det blåser, som vaknar när andra sover som aldrig gör en dålig match. Vi får hoppas att han är tillbaka till söndagens match mot Nya Zeeland, för vi behöver en stabil sista utpost.
1-1 och jag känner ett lugn, bara det inte vore för den där nerven...
Ur en älskandes polaroid.
Du var en skönhet när vi träffades, men du är ännu vackrare nu.
Italien börjar bättre än på flera år tycker jag. Hon uppför sig som en vacker kvinna och donna på en folktom piazza någonstans bland vackra vyer i ett varmt Italien.
Hon rör sig som om det vore vardag. Men det är det inte. För nu är det VMs världsmästare som precis klivit ut på soccer citys dyngkåta plan.
För vilka har inte suktat efter Italien i detta VM.
I första halvlek älskar hon med mig som om jag skulle vara hennes sista.
Italien spelar utmärkt och distinkt längs med marken samt i höjden och inläggen avlöser varandra.
Gilardino med en hand i brösten på motståndaren, det är han bäst i universum på.
Hon kysser mig intensivt och hetsigt. Gräset var grönare på andra sidan. Italien är bättre än vad jag hade våga hoppats på. Hon är kvinnan i mitt liv första 30 och jag säger åt henne att jag ska aldrig sluta kriga för dig. Det står jag för även resten av mit liv.
Sen kommer demonerna.
Offensivfoul på Paraguay spelaren. Frispark Paraguay och svordommar i vår tätbefolkade stuga.
Hon faller ur min famn en kort sekund och 0-1.
Jag lyckas dock repa mig. Hon med och vi famnar efter varandra.
Hon är en vacker gestalt i mörket. Men hon är ingen hägring. Hon är på riktigt.
Jag greppar hennes handleder igen och De Rossi tar revanch och mer eller mindre tacklar in bollen i målet.
Matchen slutar 1-1 efter att Italien legat på allra mest och visat viljan att vinna.
Cannavaro var en av matchens bästa. Det vore stöld att säga att han är slut, kärlek stjäl du inte.
Pepe var en jätte trots sin längd.
Hon viskar i mitt öra att vi ses nu på söndag. Samma torg, via de poeti.
Sen kastar hon sitt långa hår över vänster axel. Hon ler utan att jag ser. Hon klär i sin kappa och försvinner ut ur mitt blickfång. Och jag säger åt henne bakom hennes kappa och felfria rygg att jag aldrig ska sluta kriga för henne, det står jag för resten av mitt liv.
Såg ni?
Såg ni De Rossi, såg ni mössan? Såg ni Pirlo, samma gamla vanliga frisyr. Såg ni Lippi kliva ur bussen i sin gråa vita gamla vanliga frisyr? Såg ni Paraguayspelaren som trodde han var ett fan med sin kamera, hade han kommit fel? Såg ni miljonen italienare på torget fira guldet 2006? Såg ni Birros slipsnål och hur han likt en ekorre log, så lycklig han var/är. Bom Bom swoop, nu smäller det!
Grazie Marcus, mio fratello
Vi får precis kärleksbrev via sms från Marcus Birro.
"Ciao, Mille grazie! Nervöst."
Med det önskar vi dig lycka till ikväll i rutan, vi kommer stå upp för dig som för De Rossi och som De Rossi och du står upp för oss och den italienska fotbollen.
Tack.
Välkomnna - Forza Italia - In Lippi we trust
Nu står allt klart! Antennen är uppsatt, flaggorna på plats, posters, utklipp och italientröjor på väggarna. Vi bjuder in alla Italienvänner som vill följa med på resan mot guldet. Ja, för vi kommer inte kompromissa bara för att vi fick vinna senast. Guldet ska stanna i Rom och Italien!
Alla som har det italienska landslaget omsluten runt sitt hjärta och sin famn är välkomna att göra resan tillsammans med oss från och med idag fram till den 11 juli. Alla som har möjlighet och ett öppet blått hjärta tycker jag ska ta sig hit idag!
Så var med och slut upp! Var med på resan och dela kärleken.
Kontakta oss på redaktionen antingen på mail: [email protected]
eller via
sms på telefonnummer 0730949701
Idag börjar VM
VM i Sydafrika har börjat, utan att börja. Ett världmästerskap börjar inte på allvar förens nationen som försvarar guldet kliver in i turneringen. Det är idag det händer, idag ca klockan 20.38 svensk tid på Green Point Stadium i Johannesburg kliver dem regerande världmästarna Italien ut på den gröna mattan, redo att försvara guldet, landet och hedern man har haft inom de Italienska förbundet i snart fyra långa, underbara år. Jag blir skraj bara jag bara tänker på det, kunde det inte vara slut nu? Aldrig mer VM och Italien står som segrare i all evighet. Det låter som ett fint slut för mig...nu är det inte så enkelt
Jag kan inte sova, är ledig imorgon och det är nog tur. Jag behöver hämta andan inför en sån här match, en dag fylld av en enda stor ut och inandning fram till matchstart. Jag spelar tv-spel för att lugna mina sinnen och för att skingra tankarna, jag lyckas inte särskilt bra. Jag möter Paraguay med Italien på Playstation 1, Pro Evolution Soccer 1, världen genom tiderna roligaste fotbollsspel. Roque Santa Cruz är skoningslös och Tacchinardi går bort sig gång på gång. När jag efter sju matcher tror mig ha matchen i min hand är Chilavert där med en frispark...
Jag har tvångstankar som säger att jag inte får sluta spela förens jag vunnit. Det ser ut att bli en lång natt när jag i den elfte matchen byter in Montella sent. En smakfullt vacker brytning högt upp i banan av Zambrotta, vidare inåt i planen till Vieri, lätt skrav till vesslan,flygplanet, den hypersnabbe Montella som är där med en tå... Jag ler och tänker på hur fjantig jag är som tycker det är stort på nått vis..
Idag börjar VM. Idag går blåa krigare ut och sträcker på sig, symboliserar all den stolthet dem bär. Dömda att misslyckas och dömda att bevisa motsatsen. Idag knyter vi nävarna i fikan när det drar ihop sig. Pirlo är inte med, men jag känner att detta är ett lag, ett lag som inte står och faller med någon spelare. Detta är ett lag står upp för varandra. Lippi sa att det inte finns några storstjärnor i Italien längre och det stämmer. Dock finns det inget annat land i världen som kan rada upp så många hjältar, så många som brinner, som glöder och som inte ger sig, som inte lägger några fingrar mellan dem själva och landet, förbundet och flaggan. Inga fingrar mellan dem själva och resten av laget. Marcelo Lippi har satt ihop ett lag med spelare dömda att misslyckas men med ett lag redo för att möta världen, försvara guldet och återvända hem med hedern i behåll. Vi kan inte förvänta oss allt för mycket men vi ska inte misstro, vi ska tro in i det sista om det så behövs. Man kommer slita sitt hår, slitas mellan hopp och förtvivlan, mellan mål, gula röda kort, inkast och offsidefällor. Man kommer vanka av och an i pauser dividerandes och funderandes över vad som borde hänt, borde hända och kommer att hända.
Jag tror inte jag tänker sova inatt. Jag har en hög VM-Krönikor som väntar på att bli sedda, jag tror jag börjar med 82 och hoppar till 06, jag vill inte vagga in någon osäkerthet genom för högt skjutna straffar, felaktiga offside avvinkningar på Inzaghi i Sydkorea eller utvisningar i samma land. Jag vill se en ny dag randas med glädje, stolthet och lycka. Jag vill kunna hålla huvudet lika högt som männen som kliver in på riktigt imorgon, dem som är där för en själv, som gör jobbet..
Jag är svettig nu, funderar på att spela en till match men det vore nog dumt. Jag kan ju välja att sluta som segrare och då har jag gjort mitt jobb. I min patetiska värld har jag mitt jobb och lägger resten i händerna på de riktiga krigarna imorgon. Jag förväntar mig att dem gör sitt jobb och det kommer dem göra.
Idag börjar VM. Världsmästarna Italien går in i elden, i turneringen. Forza Azzurri, nu kör vi! In Lippi we trust!
No superstars But no one defends like us
-Vi har inte superstjärnor som Ronaldo, Messi eller Rooney.
Vi kommer aldrig spela anfallsfotboll som Brasilien, Spanien eller Portugal.
Men dem kom aldrig kunna försvara som oss. - Fabio Cannavaro. 11 Juni 2010
Vackert sjunger den som älskar
Il Canto degli Italiani - L'Inno di Mameli
Fratelli d'Italia,
L'Italia s'è desta;
Dell'elmo di Scipio
S'è cinta la testa.
Dov'è la Vittoria?
Le porga la chioma;
Ché schiava di Roma
Iddio la creò.
Stringiamoci a coorte!
Siam pronti alla morte;
Italia chiamò,
Noi fummo da secoli
Calpesti, derisi,
Perché non siam popolo,
Perché siam divisi.
Raccolgaci un'unica
Bandiera, una speme;
Di fonderci insieme
Già l'ora suonò.
Stringiamoci a coorte!
Siam pronti alla morte;
Italia chiamò,
Uniamoci, amiamoci;
L'unione e l'amore
Rivelano ai popoli
Le vie del Signore.
Giuriamo far libero
Il suolo natio:
Uniti con Dio,
Chi vincer ci può?
Stringiamoci a coorte!
Siam pronti alla morte;
Italia chiamò,
Dall'Alpe a Sicilia,
Dovunque è Legnano;
Ogn'uom di Ferruccio
Ha il core e la mano;
I bimbi d'Italia
Si chiaman Balilla;
Il suon d'ogni squilla
I Vespri suonò.
Stringiamoci a coorte!
Siam pronti alla morte;
Italia chiamò,
Son giunchi che piegano
Le spade vendute;
Già l'Aquila d'Austria
Le penne ha perdute.
Il sangue d'Italia
E il sangue Polacco
Bevé col Cosacco,
Ma il cor le bruciò
Stringiamoci a coorte!
Siam pronti alla morte;
Italia chiamò
Goffredo Mameli
Allt jag ber om är respekt
Jag kom plötsligt att tänka på att jag inte varken Expressen eller Aftonbladets Vm-Biblar. Hållen gjorde sig påmind när jag rask takt promenerade till Pressbyrån för ett inköp. Jag stod länge och dividerade över vilken utan biblarna jag skulle köpa, det blev Aftonbladet.
Det var längesedan jag kände mig så ärligt kränkt, upprörd och ledsen som efter att skummat igenom Aftonbladets självgoda och vidriga bibel. Det England och Messiälskande svenska folket där Aftonbladet står i frontlinjen har aldrig tidigare visat upp sin sämsta sida som nu.
Jag köper med mig kaffe, bulle och två cocosgodisar i farten för att det ska bli jämna pengar. Jag slår mig ner i en intilliggande park och tittar på framsidan. Messi, Ronaldo, Xavi, Rooney och några brassar som kramas. Längst ner till vänster är det en bild på Simon Bank med citatet "Maradona är större en VM"..Inte något som varken världlandet eller världsmästarna, skamligt i sig tycker jag. Att man även lyckats klämma in att en fet fuskare skulle vara större än hela turneringen är lite som att spotta på allt vad VM står för.
Jag fortsätter min bittra läsning och håller på att bita sönder läppen ju längre in i tidningen jag kommer. Inte ett enda repotage om de regerande världsmästarna, inte en notis om att det faktiskt är dem som lyfte bucklan senast, och det var inte så längesen. Leo Messi får 5-6 sidor i tidningen och Italien noll, zero, så dåligt, så futtigt, kallt och hjärtlöst.
Jag bläddrar mig frenetiskt, som i våld, igenom sida för sida, sida för sida fram tills att jag inser att man inte kommer få läsa mer om Italien än lag som Nya Zeeland och Algeriet. Det enda som står, står under rubriken
"Antoniwho?"... Va? Den lilla yta värdighet som Aftonbladet skulle kunna präntat in i en halvsida om Italien förgör man genom en sådan rubrik, att man har mage att ignorera de regerande världsmästarna och tro att man kan komma undan med det. Nu är texten skriven av Henrik Ingvarsson men det skulle inte förvåna mig om Herr Svengland själv, Mr Wennman hade ett finger med i spelet angående rubriken.
Vi som älskar Italien som land och fotbollsnation borde rimligtvis som fans till de regerande världsmästarna få en gnutta respekt skänkt av Sverige största sporttidning.
Jag mådde dåligt över läsningen, tänkte flexa över rasten och springa tillbaka och köpa Expressens tidning men jag hejdade mig. Jag insåg att jag borde suttit kvar men benen på stolen inandandes ett nytt underbart VM, där Italien återigen är nederlagstippat och England storfavoriter. Egentligen är det väl underbart att ha det så, så jag ska väl inte klaga... Lunchen slut och aldrig tidigare har den känts mer bortkastad, men jag hejdar mig i dörren och tänker. England, vad har dem, förbundskapten från? och vad hette han, Capellwho?
Det smärtar mig djupt att Kristina Kappelin skriver för Aftonbladet under VM
Kristina, låt inte dem jävlarna ta dig
tre dagar kvar
Mönstret går igen
Innan guldet 2006 var det hela 24 år sedan Italien vann Vm-guld senast. Jag var inte född men det var definitivt Paolo Rossi. Han var betvivlad innan turneringen. Både hans fotbollsspel och moral ifrågasattes. Hela Italiens landslag stod i skuggan av lag som Brasilien och Frankrike. Italien, med Rossi i spetsen sänkte alla som tvivlade på ett respektlöst och fantastiskt sätt då. Rossi blev skyttekung och lekte skjortan av brassarna i kvarten.
Italien är ifrågasatt även i år, men behöver vi vara så väldigt ororade av träningsmatchresultat? Paolo Rossis Italien träningsspelade nämligen även dem mot Schweiz dagarna före vm. Matchen spelades i Genéve och vad tror ni slutresultatet blev...jo 1-1
Känner ni ? Det är bara dagar kvar, så var det då och så är det nu.
Daniele De Rossi - sista romaren. serva me, servabote
SPQR, senatus populusque romanus, 'senaten och det romerska folket', formulering som i antikens Rom användes för att inför omvärlden uttrycka enighet mellan det romerska folket och dess styresmän. Formuleringen SPQR används fortfarande officiellt i Rom.
Daniele De Rossi, Italiens ankare, sista romaren från 06 laget, lite av mitt allt (för min tjej lämnade mig)...
Ska Italien lyckas i detta mästerskap (som knappt märks, för vart tog sverige vägen, jag vill ha VM VM VM överallt) så hänger mycket tyngd på Daniele De Rossis axlar.
Han är vår styrka, han är våra muskler på vårt mittfält. Daniele är vår sista romare från det "gamla gardet". Daniele De Rossi är mannen med det bibliska skägget som tar hand om den ack så viktiga första passningen upp i planen, han är De Rossi som krutar in straffen i krysset, finalen 06.
Detta mästerskap måste Daniele visa samma passion, glöd och mod som han visade hela långa hösten och den vackra våren som kommer tidigt till Rom, för sitt älskade Roma.
I höstas grät han av lycka när man tog sin första seger borta emot Siena, han kysste klubbmärket hoppade på Mexes, sen grät han och fortsatte att gråta. För Roma hade börjat ligan uselt och allt han var stolt över saknade formen. Men när slutsignalen ljöd den där eftermiddagen i Siena så rann det över för De Rossi och fan va jag kände med honom.
Exakt en sådan känslosam Daniele vill vi se denna sommar. Han ska stå för den enighet han är uppväxt med. Han ska stå för att laget drar åt samma håll.
Han ska vara detta lagets styreman och folket ska vara hans medspelare, hans hjältar, hans krigare.
Ska någon ställa sig på pallen och säga att han är gladiator så ska De Rossi göra det, och han kommer göra det. Han har all rätt i världen till att sprida det budskapet hela vägen genom Africa och vidare. Och vet ni vad, folket kommer tro på honom. Hemma i Italien som här i min 3a med uteplats.
Jag lovar att jag ska knyta mina händer när han kliver in på detta mästerskapets gröna gräsmattor, jag lovar att jag kommer ha honom tätt omkring mitt hjärta.
För mig överlever man inte ett krig utan en klok ledare. För mig överlever man inte ett världsmästerskap utan en klok general.
För mig överlever inte kärlek om man inte kämpar för den. Och han kommer få vårt landslag att kämpa åt samma håll.
Daniele är världens bästa defensiva mittfältare.
Och alla lag byggs bakifrån. Med en klok och stark defensiv. Han är navet som håller ihop glappet mellan mittfältet och Gigis backlinje.
Det är den allra viktigaste ytan att täppa till för varje lag.
Daniele är världens bästa mittfältare, och jag har sett han täpa till den där ytan hur många gånger som helst.
Daniele är världens bästa mittfältare, och jag litar på honom som jag litar på någon jag håller kär.
Jag minns när Aquillani lämnade Roma. När Daniele på presskonferensen efter berättade att Alberto var en av hans bästa vänner, att det gjorde honom ledsen. Men att han alltid var välkommen hem.
Jag minns när hans svärfar blev mördad.
Och senare, när hans fru lämnade honom.
Men framförallt minns jag alla de gånger han stått upp, och även stått upp för sitt lag.
Och jag kommer alltid stå upp för dig.
Och får jag får din autograf, så ska jag tatuera in ditt namn.
Vi glömmer inte, vår nummer 3, vår Paolo Maldini
Det finns personer som har det där lilla extra, det som de allra flesta bara drömmer om att ha. En gnista av något odefinierbart som vi väljer att kalla just det, ”det lilla extra”. Jag har sett människor som bär på det, det vackra, varma, som lyser i ögonen och skänker ett nästan upphetsande lugn i betraktaren. Ett lugn som byggs på förhoppningar, kanske om en stadig grund, en varande lycka, ett värdigt slut eller det som får just dig, att känna dig trygg. Jag har turen att veta en som skänker mig allt det. Det jag för stunden behöver för att glömma allt som tynger, det som tär. Det jag behöver för att känna mig lugn, trygg och varm. Detta har resulterat i ett förevigat vänskapsband mellan dig och mig och därför ger jag dig detta.
Det råder enlig mig, inget tvivel om att någon man, någonsin kommer att kunna personifiera fotbollen vackrare än vad du gör. Du är allt vad ”finlir” och ”sportsligt beteende” innefattar. Du har vigt ditt liv åt fotbollen på ett sätt ingen annan har. Du har gett din stad och ditt land allt du har att erbjuda. Du har gett mig och många andra något bara du kan ge, dig själv.
Du är fotbollen, du är Italien, du är Milano och du är saknad.
Vi glömmer inte, vår nummer 3, vår Paolo Maldini
Grazie.
Veckans citat
"Du får universum om jag får Italien"
1-1 och en klump i magen
Italien spelar 1-1 i Genéve mot Schweiz. Som jag redan nämnt när det gäller sådana här typer av träningsmatcher så ska man inte lägga så stor vikt på spel eller resultat, ne inte på någonting egentligen. Kanske är jag naiv men efter Pirlos skada, förlust mot Mexico, lika mot Schweiz och nu även Palombo skadad så har situationen blivit en annan. En klump har börjat växa sig stor i min mage, en tvivlande tanke på att det kanske inte kommer gå vägen, det kanske kommer gå som det så ofta gjort. En straff högt över och allt är slut, lite för kort ansats, för mycket fot under bollen. För mycket av det onda och för lite av det goda... Jag vet inte, tvivlet hör väl till antar jag.
Palombo skadad och vårat mittfält, världens bäst förövrigt, håller på att gå i kras. Inte sönder men det håller på att bli lagat med alldeles för mycket silvertejp, och det är aldrig bra. Det ska vara precis så som Marcelo hade tänkt det från början, som han vill ha det och det som är det bästa. Tro mig, Lippi vet vad som är det bästa och vad man gör av den här typen av situationer. Kan någon göra vatten till vin så är det Marcelo.
Vad vi kan glädja oss åt är att Quagliarella fick näta.. mer vågar jag inte skriva nu
Jag kan inte sluta tänka på Andrea Pirlo.
Folk säger att de får rysningar när de läser om vårt kära landslag. På vår blogg!
Vill ni veta vad som ger mig rysningar?
Tillängnat Pirlo.
Förra sommaren var jag nere på Gothia-cup. Jag var bakfull och trött, men jag kommer aldrig ångra mig. Jag såg en match mellan ett svenskt och ett brasilianskt lag med flera ungdomslandslagsspelare.
Jag stod jämte en man och diskuterade matchen med honom.
Jag sa att jag imponerades av deras högerkant. Han svarade mig.
- Min vän, jag har aldrig blivit mer imponerad än 1990 om jag minns rätt.
Vi skulle spela kvartsfinal i Gothia här på Heden och för motståndet stod ett italienskt lag, US Voluntas
Dom kom från Brescia.
Du förstår, när vi skulle värma upp så stod vi bara och tittade på.
Hela deras lag stod utstälda lite över allt längs med hela planen, alla utom en spelare.
Hans namn var Andrea Pirlo.
Andrea stod på mittpunkten och fördelade precis så exakta bollar som han fördelar idag, redan då.
Du förstår vi var inte gamla men han stod och slog 70 meters passningar rätt på varje enskild spelare.
Det var häpnadsveckande.
Ingen värmde upp den kvarten, varken på Heden 1 eller Heden 2,3,4.
Alla bara stod där och tittade, och njöt.
Det spealde ingen roll att vi fick stryk med 8-0 och blev förpassade ur turneringen.
Det där och det här ger mig rysningar: (och mycket mycket mer)
När Baggio rättar till benskydden emot Nigeria VM94 för att sedan rulla in 1-1
När Cannavaro gör ett hjälte rus emot tyskland och italien kontrar och gör 2-0.
När Daniele De Rossi med sitt bibliska skägg ser sammanbiten ut under nationalsången.
När jag var med min gode vän på det vingliga bordet under finalen 06, när Matrix tackade gud.
När Andrea Pirlo gör titt-finten och levererar en perfekt passning till Grosso som klipper in den på ett.
Så låt oss nu hoppas att Milans labratorium lyckas läka Andrea. För vi behöver dig och din regi.
Andrea - Vi behöver dig
Be alla böner ni har för att han kommer tillbaka. Vi kommer att behöva honom.
Bortom varje rimligt tvivel
Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom varje rimligt tvivel. Det ska inte gå att fälla en oskyldig, det håller vi nog alla med om. Man kan bli fälld på olika sätt och i olika situtioner i livet. Vissa påverkar en mer och vissa påverkar en mindre, men vi blir alla någon gång fällda.
Den gamla kommentatorn Bo Hansson skämtade om detta i VM-matchen mellan Sverige - Kamerun 1994, det lät såhär:
- Dahlin, som ju faller lätt. Denna gången faller han mot Kalla, och då faller även domaren för det
Jag ska inte fastna i allt för mycket dravel men efter att i fyra långa år fått stå upp och förklara mig för en hel nations värdighet, iallafall en plats i en kvartsfinal. För folk har minsann varit bittra och spelat Få vatten på sin kvarn - spelet, angående italienares generella ovilja att gärna stå upp under matcherna.
Efter att ha hittat detta klipp kan jag äntligen luta mig tillbaka och hänvisa till det jag hela tiden visste, det var straff och ingen kan någonsin genom alla tider framöver ta ifrån oss vetskapen om att vi inte myglade oss till VM - guld.
Alla faller vi någon gång. Jag tycker alla ni som förpestat Italien, Fabio Grosso och Francesco Totti ska falla ner på knä och be om ursäkt, för nu står det bortom varje rimligt tvivel.
Redaktionen rekryterar
Hej.
Jag är den tredje i ledet av skribenter/skönheter här på bloggen. Jag hoppas kunna ta med er till italiens sydkust, toscanas vidder och roms hetta. Det är här ni följer italien i kampen om guldet. det är här ni finner oss, följa dem och det är här ni finner er själva följa oss.
In Lippi we trust
Snart kommer det ett längre inlägg om den käre legenden, Paolo Maldini.
Johan
Du sköt mig kär Jean-Pierre
Kärlek är det bästa som finns, den är alltid lycklig. Jag lever efter att det inte finns olycklig kärlek. Men visst gör det ont när knoppar brister och hjärtan går i tu.
Men kärleken gör dig aldrig olycklig. Det är alla jävlarna som lämnar dig som gör dig olycklig.
Men aldrig kärleken.
Min uppväxt bestod av att lira boll i knattelaget och på varje tid och lånad tid dra ihop så mycket folk man kunde och lira boll tills man stupade, eller blev förbannad och åkte hem.
Min uppväxt bestod även av fotboll utan tv-rättigheter. Inte för att jag visste var det var. Men jag visste att de inte sände min smak på dumburken som farmor brukade kalla det.
Jag följde istället matcherna som var intressanta via text-tv allt som oftast via svt eftersom deras text-tv bläddrade snabbare än tv4-text. Iallfall på min tv.
Jag minns att jag satt framför "dumburken" hela matcherna och noterade målskyttar/gula/röda kort samt slutresultat.
I min värld fanns inget annat alternativ så jag var mer än nöjd. Det var livet just då och det var en höjdare. Men som i alla sagor har även denna saga ett lyckligt slut. För när jag tänker på det idag var det ju faktiskt inget vidare att aldrig få se alla dom där målen som gjordes, alla de där perfekta glidtacklingarna från Nesta och Maldini. Alla skruvade skott från Beppe Signori och alla TV-räddningarna från Gianluca Pagliuca.
Men så kom den stora dagen när pappa berättade att SVT hade köpt rättigheterna till en match i min smak.
Juventus - Milan. Den första internationella match jag skulle få se live på tv. Och vilken match det blev. Stadio delle alpi var så fruktansvärt rökfyld under nästan hela matchen att man i stort sett inte såg ett skit. Men jag spelade in matchen på VHS och såg den om och om igen. Den slutade 1-1 och en av målskyttarna var en personlig favorit, Jean-Pierre Papin. Han slog till med ett fantastiskt skott i högra krysset. Sen, när röken hade skingrats och arenan var tom och allt som fanns kvar var min stirrande blick och mitt bultande hjärta i 120knyck, då, då var jag kär.
Sen den dagen Papin sköt mig kär har jag aldrig släppt taget om Seria A eller för den delen om landslaget heller.
Men framförallt inte om min kärlek till Roma.
Roma är klubben i mitt hjärta, och mitt hjärta är format efter Romas klubbmärke.
Varje gång jag berättar för människor jag möter att jag fallit för just Roma kommer den ständiga frågan upp, om vilken favorit spelare man har? För er kanske det är lika självklart som för mig. Francesco Totti glider en aldrig ur minnet elelr hjärtat, han finns där hela tiden (namn skylten på min dörr består av en bild på Totti och en text "här bor Francesco Totti, capitano della Roma") . Han tillsammans med De Rossi är de första jag brukar nämna för dem tillhör dagens Roma. Men det är ingen av dem jag tänkt skriva om idag.
Antonio Cassano "Fantantonio" föddes i Bari. Det pratades tidigt om honom redan som barn och alla hyllade honom när det spelades gatufotboll runt om i staden. Det sägs även att det spealdes pengar på matcherna och att Antonio själv krävde % av insatsen för att ta sitt lag till seger.
Han var väl en dåre redan då antar jag. Eller så var han bara ett galet Geni.
Cassano och Roma
Jag minns inte Cassanos debut i Roma men jag kommer ihåg att jag älskade honom direkt. För han stod för allting som jag beundrade med den italienska fotbollen. Han hade en stor passion och vilja. Han var galen och en idiot i mellan åt. Han var underbar och mästerlig. Han var fantastisk. Superlativen är många fler än så.
Allra mest älskade jag honom när han spelade tillsammans med Francesco.
Öppna upp hjärtat och se, njut, förstå mig:
Med tiden kom dock bekymmren för unge herr Antonio. Problemen började käka upp honom. Han blev allt mer ojämn och humöret var hela tiden instabilt. Men vad var han så bekymmrad över? Ärligt talat så vet jag inte. Trots alla utspel han gjorde så fick han inte nog. Jag kommer alltid minnas när han fick rött kort i coppa italia finalen och protesterade emot dommaren och gav honom djävulshornen, sen grät han. Han var en dåre som aldrig lärde. Han var ett geni som någon hade plockat isär och satt ihop utan konstruktion. Men för mig var han mycket mer än vad jag kan beskriva här. För mig var han det jag beundrade, han var kärlek och allt där till.
GLI AZZURRI
Hans landslagskarriär har dock aldrig varit något vidare. Några få landskamper och än färre mål. Så i detta VM 2010 får vi inte se honom tyvärr. Idag har han dock lugnat ner sig en hel del och lämnat Roma har han gjort för länge sedan. Men hos marcelo Lippi har han aldrig varit speciellt omtyckt. Jag antar att det är för han tar laget för jaget och vill ha en balans i sin trupp. Vi alla vet ju att Lippi har haft rätt förut..... Men jag sörjer det beslutet och jag vet att många är med mig. Jag hade gärna sett Cassano föra Italien till ett nytt VM guld.
Till sommaren gifter sig den gode Antonio med sin blivande fru Carolina Marcialis, och äntligen har han hittat någon annan än bara mig att vara fantastisk för.
Quote of the week!
“I want to be like Toto Schillaci.”
Klä dig rätt - till rätt pris
Du får tröjan, hemma eller borta för 200 kr + frakt 99 kr. Då ingår även valfritt namn och nummer.
Det finns ingen hållhake och det är inget krångel. Beställ den redan idag!
Sommarens vackraste tröjor, möcke bra
Mexico - Italien 2-1
Mexico är en frisk fläkt som alltid tycks vara på gång med kreativ och kvick fotboll. Till skillnad mot Italien så har dem inte på de riktigt stora arenorna att göra, inte när det gäller.
Precis som Lippi själv sa efter matchen "Det är om 10 dagar vi ska vara i form"..Det är precis så det är.
Inför VM 98 träningsspelade Danmark mot ett utkvalat och tafatt Sverige på Råsunda.. Resultatet skrev till 3-0, till sverige! Vad som sedan hände var att Danmark gjorde ett fantastiskt VM i Frankrike och blev mer eller mindre snuvade på en semifinalplats av en enda person, Rivaldo. Danmark spelade bättre än brassarna på Stade de la Beaujoire med Rivaldo var själva mellanskillanden för seger.
Vi ska inte dra för stora växlar av en förlust, inte ens om man spelar dåligt. Vi vet innerst inne att vi kommer vara redo när det väl är dags. Vi vet vad Lippi gjorde för fyra år sedan, skulle han kunna ha så fel?
Grande Grosso - Lurade världen
Jag har alltid varit intresserad av religion. Jag har alltid varit intresserad av konspirationer. Man kan knyta samman dem båda.
Det har egentligen växt fram sedan sommaren 2006. Vi minns alla vart vi var, vart vi såg matchen. Jag stod själv på ett vingligt bord i Göteborgs hamn med andan i halsen. Vi minns alla hjältarna, vi behöver nog inte dra det ytterliggare men jag vill fokusera på en, Fabio Grosso. Han ägdes av en Serie-B klubb. Blev tidigt i juni köpt av Inter. En ledig ytterbacksplats i landslaget. Det behövs inte så mycket mer utrymme för att skapa något så stort som han gjorde, och jag tror han visste det hela tiden. Jag tror att han planerade detta från straffen mot down under till att Fabien går åt fel hål..Nu ska vi se
Jag har sedan dagen efter finalen 2006 haft en bild på Fabio Grosso hemma på väggen. Bilden är tagen precis innan han skjuter den avgörande straffen mot Frankrike. Jag har även otaliga gånger sett filmklipp på straffdramat och jag har slagits av en sak. Vad lugn han ser ut. I situationer där världsstjärnor sviktar på grund av nerver står han lugn med händerna vid sidorna. Han leker med tungan i munnen som för att hålla sig för skratt, som att han lurat hela världen och bara avsluta det snyggt, och han, bara han vet precis hur.
Italien -Australien och hela vm är på väg att glida ur händerna på de azzurblå. Det är då han uppenbarar sig för första gången. Jag tror han visste det. En enkel inläggsfint, O´Neil kommer chansa, jag trillar över, straff, totti och mål. Solklar straff även situationen som sådan inte ens hade styrfart åt en bobby car.
I matchen mot Tyskland väntade han in i det sista med att avgöra, göra det på egen hand. Kaxigt hängde han in den i bortre och sprang som Tardelli 82.. jag tror fan han visste det
Det som gjorde mig alldeles säker på att Fabio Grosso under vm 2006 stod i direktkontakt med gud var när jag för bara några dagar sedan kikade runt på startelvabilder från finalen..Jag hittade en bild och där stod han. Den mest orutinerade spelaren i hela finalen står på lagfotot och ler bekymmerslöst medan resterande spelare ser ut att vara påväg till sin egen begravning, eller svärmor. Fabio Grosso ler för han vet redan hur det kommer sluta.
När han slår in straffen är miraklet fullbordat, mission accomplished. Det känns som att det var bestämt sedan länge, att det stod skrivet i stjärnorna eller på något annat vackert ställe. Om Fabio Grosso visste om det hade tiden kommer vi aldrig få reda på. Som en ifrånkylankommen spion dök han upp under några sommarveckor och frälste oss. Han kommer aldrig mer få uppleva något liknande och kanske kommer vi inte få en större hjälte.
2010-06-14 20:30 Italien - Paraguay....fyra år har gått
Fyra år har gått sen sist.
Fyra år har gått sen Del Piero pricksköt 2-0 emot Tyskland.
Fyra år har gått sen Del Piero hade rakad frisyr.
Fyra år har gått sen Zaccardos stödjeben gjorde italiens enda insläppta mål fram till finalen.
Fyra år har gått sen Totti krutade in straffen ingen ville ta hand om emot Guus Australien.
Fyra år har gått sen Gianluca Pessotto hoppade från en balkong mitt under vm & caliopolin
Fyra år har gått sen Grosso pangade in avgjöradet och sprang som Tardelli.
Snart är det dags för ett relativt nytt Azzuri att kliva in i en ny vm turneringen, andra förutsättningar.
Paraguay står som första motståndare och ärligt talat har jag dålig koll på dom.
synonymer för Paraguay:
Chillavert!
Ett ribba in mål vm98.
Chillavert är inte kvar idag och jag har ingen aning om avbytaren, ynglingen, som sköt det fräna skottet via ribban och in är kvar han heller.
Dagens Paraguay vann tidigare denna dag mot grekland med 0-2. Starkt.
vi får passa oss antar jag.
det lär bli fart och fläckt.
Och vårt kära Italien har ju för vana att starta stora turneringar trögt och med nöd och näppe ta sig vidare från gruppspelen, minns bara 94.
Det är ungefär 9 dagar kvar till det drar igång. det är 12 dagar till Italien kliver in. det är ungefär 41 dagar till finalen,
en final utan Grosso om så blir fallet.
men vi älskar dig Grande Fabio Grosso, och i Italien glömmer man aldrig sina hjältar.
Men vart står då Italien idag? Hur bra är årets upplaga? På det har jag inget svar just nu.
Men oavsett alla frågorna, inlippiwetrust!
"
Fratelli d'Italia, l'Italia s' desta
dell'elmo di Scipio s' cinta la testa
dov' la vittoria? Le porga la chioma:
ch schiava di Roma Iddio la cre.
"
