Kärlek som bygger på minnen och drömmar
Säg när ger man upp en kärlek? Man ger aldrig upp en kärlek som bygger på minnen och drömmar. Man ger aldrig upp en kärlek man tror på . Vi hade ett lag oförmögna att urätta något annat krampaktiga passningar i sidled och för kort slagna hörnor. Det var ett lag i panik och ett lag som bara helst av allt ville gräva ett hål i marken och köra ner sina huvud, gömma sig för en tillsynes omöjlig uppgift. Men ändå ett lag att älska.
Jag tar ner tröja för tröja från väggarna. Baggio, Totti, Grosso och många fler. Jag plockar ner Forza Italia - skynket från husvägen och den italienska flaggan från taket. Jag klär av huset från vad jag hade hoppats skulle bli en månads lång festklänning i alla väder, så blev det inte. Matcherna passerar i revy framför mina ögon samtidgt som jag har Grossotröjan i min hand. Vilken mardröm det har varit, fortfarande är och kommer vara till och från en bra tid framöver. Kanske kommer jag älta det i hjärtat fram tills nästa VM?
Jag plockar upp varenda konfettibit från golvet. Vi hade kastat ut fulla händer när vi trodde Quagliarella hade gjort 2-2, så hemskt, som en käftsmäll ser vi domaren vinka offside. Man slits mellan två världar inom loppet av några sekunder. Vi står i ett konfettiregn vi själv har skapat i glädje, för att sedan stå där utblottad och ledsen med papper i håret och gråten i halsen. Inte en bit ska ligga kvar på golvet och kunna påminna mig om detta fruktansvärda nederlag. Det har på många sätt varit en kamp och en prövning. När ger man upp en kärlek?
Mitt i allt feststädande och nertagande av tröjor och flaggor börjar tankarna vandra tillbaka. Jag tänker tillbaka till dagarna för fyra år sedan. Jag tänker på matchen mot Australien. Jag satt i bil på väg till en bortamatch och lyssnade på radio. Det var natt och depp mest hela tiden. Jag minns hur jag skrek som ett barn i den där volvon när Totti brände in straffen. Jag minns hur alla andra i bilen höll på Australien men att dem ändå uppskattade min entusiasm. Jag minns att vi vann matchen och det regnade spik. Jag var övertänd och fick mitt andra gula redan i första halvlek efter en sanslöst onödig glidtackling i motståndarnas straffområde. Men jag log, kunde inte tänka på något annat än Totti då. Vi vann matchen med 4-0 om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg att Victor slog bollar som Pirlo hela matchen och jag tyckte att han borde spara ut sitt hår som för att ytterliggare kliva in i rollen.
När det var dags för semifinal åkte jag och min vän Johan till Göteborgs hamn för att kolla på storbild. Det var vi i ett myller av öldrickande tyska gubbar i 50-års åldern med deras dit-tvingade respektive. Jag sa inte så mycket under den matchen. Det vor nog bäst att hålla en låg profil bland tyska gubbar som osar sex, sprit och våld. Pendeln hem gick i den 94 minuten och vi sprang för att hinna med. På tåget satt vi med varsin hörlur och radion på. Jag skrek rakt ut när Granqvist förkunnade Grossos mål.. Vilka minnen..
När det var dags för final åkte ett tiotal vänner ner till Göteborg. Alla klädda i Italiens färger. Alla med hopp om en fantastisk kväll och det var precis vad det blev.. Aldrig tidigare har vl en sådan fantastisk känslosam resa slutat i ett sånt crescendo som då.. Det var underbart på många sätt.
Det är en annan tid nu och tårarna kommer när plockar ner tidningsutklippen på Grosso och Cannavaro. Dem kommer när man ser tillbaka på alla ljuva dagar. Alla underbara dagar man hade hoppats på att få uppleva igen, en gång till, på nytt. Så blev det inte. Jag hoppas att jag tids nog kommer se igenom den här turneringen som man ser igenom ett nyputsat fönsterglas till juveleraraffär. Jág vill hellre se tillbaka på 2006 och framåt mot nya mål. Det här blir någon slags avstamp från en era in i en ny. Det är en prövning för att se om vi hänger oss kvar, och det gör vi. Som vilda hundar kring sitt byte hänger och kvar och det kommer vi göra länge till.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar tar nämligen aldrig slut, aldrig
Jag tar ner tröja för tröja från väggarna. Baggio, Totti, Grosso och många fler. Jag plockar ner Forza Italia - skynket från husvägen och den italienska flaggan från taket. Jag klär av huset från vad jag hade hoppats skulle bli en månads lång festklänning i alla väder, så blev det inte. Matcherna passerar i revy framför mina ögon samtidgt som jag har Grossotröjan i min hand. Vilken mardröm det har varit, fortfarande är och kommer vara till och från en bra tid framöver. Kanske kommer jag älta det i hjärtat fram tills nästa VM?
Jag plockar upp varenda konfettibit från golvet. Vi hade kastat ut fulla händer när vi trodde Quagliarella hade gjort 2-2, så hemskt, som en käftsmäll ser vi domaren vinka offside. Man slits mellan två världar inom loppet av några sekunder. Vi står i ett konfettiregn vi själv har skapat i glädje, för att sedan stå där utblottad och ledsen med papper i håret och gråten i halsen. Inte en bit ska ligga kvar på golvet och kunna påminna mig om detta fruktansvärda nederlag. Det har på många sätt varit en kamp och en prövning. När ger man upp en kärlek?
Mitt i allt feststädande och nertagande av tröjor och flaggor börjar tankarna vandra tillbaka. Jag tänker tillbaka till dagarna för fyra år sedan. Jag tänker på matchen mot Australien. Jag satt i bil på väg till en bortamatch och lyssnade på radio. Det var natt och depp mest hela tiden. Jag minns hur jag skrek som ett barn i den där volvon när Totti brände in straffen. Jag minns hur alla andra i bilen höll på Australien men att dem ändå uppskattade min entusiasm. Jag minns att vi vann matchen och det regnade spik. Jag var övertänd och fick mitt andra gula redan i första halvlek efter en sanslöst onödig glidtackling i motståndarnas straffområde. Men jag log, kunde inte tänka på något annat än Totti då. Vi vann matchen med 4-0 om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg att Victor slog bollar som Pirlo hela matchen och jag tyckte att han borde spara ut sitt hår som för att ytterliggare kliva in i rollen.
När det var dags för semifinal åkte jag och min vän Johan till Göteborgs hamn för att kolla på storbild. Det var vi i ett myller av öldrickande tyska gubbar i 50-års åldern med deras dit-tvingade respektive. Jag sa inte så mycket under den matchen. Det vor nog bäst att hålla en låg profil bland tyska gubbar som osar sex, sprit och våld. Pendeln hem gick i den 94 minuten och vi sprang för att hinna med. På tåget satt vi med varsin hörlur och radion på. Jag skrek rakt ut när Granqvist förkunnade Grossos mål.. Vilka minnen..
När det var dags för final åkte ett tiotal vänner ner till Göteborg. Alla klädda i Italiens färger. Alla med hopp om en fantastisk kväll och det var precis vad det blev.. Aldrig tidigare har vl en sådan fantastisk känslosam resa slutat i ett sånt crescendo som då.. Det var underbart på många sätt.
Det är en annan tid nu och tårarna kommer när plockar ner tidningsutklippen på Grosso och Cannavaro. Dem kommer när man ser tillbaka på alla ljuva dagar. Alla underbara dagar man hade hoppats på att få uppleva igen, en gång till, på nytt. Så blev det inte. Jag hoppas att jag tids nog kommer se igenom den här turneringen som man ser igenom ett nyputsat fönsterglas till juveleraraffär. Jág vill hellre se tillbaka på 2006 och framåt mot nya mål. Det här blir någon slags avstamp från en era in i en ny. Det är en prövning för att se om vi hänger oss kvar, och det gör vi. Som vilda hundar kring sitt byte hänger och kvar och det kommer vi göra länge till.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar tar nämligen aldrig slut, aldrig
Kommentarer
Trackback
