Bor det en liten italienare i dig?
Slovakien - Italien 3-2
Som dålig frukost på bakfyllan
Det fanns fortfarande hopp kvar. I alla oss azzurriserade jävlar fanns det en strimma hopp kvar. Jag trodde Italien skulle ta sig vidare. Jag trodde dem som vanligt först vaknat till liv när det som bäst behövdes. Lippi och Cannavaro uttalade sig stöddigt och självsäkert. Det var nog mest ett spel i ett panikslaget Italienskt landslag.
Vi såg alla när det brast för De Rossi under nationalsången. Det blev för mycket tyngd i hans bröst. Han kände att han var en av dem som var tvungen att kliva fram, dem klarade det inte denna gången. De Rossi och dem andra klarade inte att ta över ansvaret. Cannavaro och de äldre har varit med förr. Dem tog sitt ansvar men i dessa tider räcker dem inte till. Cannavaro har inte längre förmågan att alltid stå rätt eller alltid hinna ikapp. Zambrotta är inte längre så där otäckt fräckt och respektlöst snabb från sin ytterbacksplats som tidigare, han kommer inte runt lika ofta länge.
Italien spelade uselt från minut ett. Krampaktig och utan självförtroende. Det var som att någon har satt på dem en ryggsäck fylld med skräck och självförakt. Någon hade tagit ifrån dem all den kunnskap och fotboll dem egentligen besitter. Det var hemskt att se spelare man går runt och tänker på dagligen spela så fantastiskt dåligt. Stelt mesigt och utan spets, ja utan någonting egentligen. Bara skräck, bara rädska.
Dem spelade som dålig frukost smakar dagen efter fest. Som smör som stått framme halva natten. Som torrt bröd utan pålägg och som sur filmjölk där bäst före- datumet gick ut för flera år sen.
Det gick inte vägen. Italien blev tagna på sängen över situtionens om sådan, över allvaret i nederlagets fälla. Hade man fått en bättre start på turneringen och vaskat in självförtroende med en vinst och kanske flera mål mot Paraguay, ja då kanske, kanske det sett annorlunda ut turneringen igenom. Nu blev det en en skräck från start. En plåga hela vägen och hem till Italien..
Man spelar bra när man redan gett upp. När man tror att allt är slut kan man slappna av och spela som man annars gör. Då kommer man närmare och så faller man tillbaka till skräcken om misslyckande.
Det var som att åka skyttetrafik mellan himmel och helvete se sista 15 minutrarna. Att ge upp för att sedan få hopp för att sedan ge upp igen. Känslorna blandades som San Pellegrinon blanades med Peronin i min mun.
Det var kaos i hjärtat och jag skrek rakt ut att dem inte skulle göra såhär mot mig. För min hälsas skull hade det varit bättre om dem gett upp helt efter 0-2. När dem sedan är så nära krampar hjärtat på riktigt. Fyfan va hemskt det var, fyfan. Vilken hemskt turnering detta har varit, från Paraguays 1-0 till sista minuten mot Slovakien. Nu åker vi hem och börjar på noll för detta smakade riktigt illa.
Skräcken tog överhanden detta VM. Rädslan att förlora blev större än gläden och viljan att vinna.
Vi såg alla när det brast för De Rossi under nationalsången. Det blev för mycket tyngd i hans bröst. Han kände att han var en av dem som var tvungen att kliva fram, dem klarade det inte denna gången. De Rossi och dem andra klarade inte att ta över ansvaret. Cannavaro och de äldre har varit med förr. Dem tog sitt ansvar men i dessa tider räcker dem inte till. Cannavaro har inte längre förmågan att alltid stå rätt eller alltid hinna ikapp. Zambrotta är inte längre så där otäckt fräckt och respektlöst snabb från sin ytterbacksplats som tidigare, han kommer inte runt lika ofta länge.
Italien spelade uselt från minut ett. Krampaktig och utan självförtroende. Det var som att någon har satt på dem en ryggsäck fylld med skräck och självförakt. Någon hade tagit ifrån dem all den kunnskap och fotboll dem egentligen besitter. Det var hemskt att se spelare man går runt och tänker på dagligen spela så fantastiskt dåligt. Stelt mesigt och utan spets, ja utan någonting egentligen. Bara skräck, bara rädska.
Dem spelade som dålig frukost smakar dagen efter fest. Som smör som stått framme halva natten. Som torrt bröd utan pålägg och som sur filmjölk där bäst före- datumet gick ut för flera år sen.
Det gick inte vägen. Italien blev tagna på sängen över situtionens om sådan, över allvaret i nederlagets fälla. Hade man fått en bättre start på turneringen och vaskat in självförtroende med en vinst och kanske flera mål mot Paraguay, ja då kanske, kanske det sett annorlunda ut turneringen igenom. Nu blev det en en skräck från start. En plåga hela vägen och hem till Italien..
Man spelar bra när man redan gett upp. När man tror att allt är slut kan man slappna av och spela som man annars gör. Då kommer man närmare och så faller man tillbaka till skräcken om misslyckande.
Det var som att åka skyttetrafik mellan himmel och helvete se sista 15 minutrarna. Att ge upp för att sedan få hopp för att sedan ge upp igen. Känslorna blandades som San Pellegrinon blanades med Peronin i min mun.
Det var kaos i hjärtat och jag skrek rakt ut att dem inte skulle göra såhär mot mig. För min hälsas skull hade det varit bättre om dem gett upp helt efter 0-2. När dem sedan är så nära krampar hjärtat på riktigt. Fyfan va hemskt det var, fyfan. Vilken hemskt turnering detta har varit, från Paraguays 1-0 till sista minuten mot Slovakien. Nu åker vi hem och börjar på noll för detta smakade riktigt illa.
Skräcken tog överhanden detta VM. Rädslan att förlora blev större än gläden och viljan att vinna.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar
Säg när ger man upp en kärlek? Man ger aldrig upp en kärlek som bygger på minnen och drömmar. Man ger aldrig upp en kärlek man tror på . Vi hade ett lag oförmögna att urätta något annat krampaktiga passningar i sidled och för kort slagna hörnor. Det var ett lag i panik och ett lag som bara helst av allt ville gräva ett hål i marken och köra ner sina huvud, gömma sig för en tillsynes omöjlig uppgift. Men ändå ett lag att älska.
Jag tar ner tröja för tröja från väggarna. Baggio, Totti, Grosso och många fler. Jag plockar ner Forza Italia - skynket från husvägen och den italienska flaggan från taket. Jag klär av huset från vad jag hade hoppats skulle bli en månads lång festklänning i alla väder, så blev det inte. Matcherna passerar i revy framför mina ögon samtidgt som jag har Grossotröjan i min hand. Vilken mardröm det har varit, fortfarande är och kommer vara till och från en bra tid framöver. Kanske kommer jag älta det i hjärtat fram tills nästa VM?
Jag plockar upp varenda konfettibit från golvet. Vi hade kastat ut fulla händer när vi trodde Quagliarella hade gjort 2-2, så hemskt, som en käftsmäll ser vi domaren vinka offside. Man slits mellan två världar inom loppet av några sekunder. Vi står i ett konfettiregn vi själv har skapat i glädje, för att sedan stå där utblottad och ledsen med papper i håret och gråten i halsen. Inte en bit ska ligga kvar på golvet och kunna påminna mig om detta fruktansvärda nederlag. Det har på många sätt varit en kamp och en prövning. När ger man upp en kärlek?
Mitt i allt feststädande och nertagande av tröjor och flaggor börjar tankarna vandra tillbaka. Jag tänker tillbaka till dagarna för fyra år sedan. Jag tänker på matchen mot Australien. Jag satt i bil på väg till en bortamatch och lyssnade på radio. Det var natt och depp mest hela tiden. Jag minns hur jag skrek som ett barn i den där volvon när Totti brände in straffen. Jag minns hur alla andra i bilen höll på Australien men att dem ändå uppskattade min entusiasm. Jag minns att vi vann matchen och det regnade spik. Jag var övertänd och fick mitt andra gula redan i första halvlek efter en sanslöst onödig glidtackling i motståndarnas straffområde. Men jag log, kunde inte tänka på något annat än Totti då. Vi vann matchen med 4-0 om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg att Victor slog bollar som Pirlo hela matchen och jag tyckte att han borde spara ut sitt hår som för att ytterliggare kliva in i rollen.
När det var dags för semifinal åkte jag och min vän Johan till Göteborgs hamn för att kolla på storbild. Det var vi i ett myller av öldrickande tyska gubbar i 50-års åldern med deras dit-tvingade respektive. Jag sa inte så mycket under den matchen. Det vor nog bäst att hålla en låg profil bland tyska gubbar som osar sex, sprit och våld. Pendeln hem gick i den 94 minuten och vi sprang för att hinna med. På tåget satt vi med varsin hörlur och radion på. Jag skrek rakt ut när Granqvist förkunnade Grossos mål.. Vilka minnen..
När det var dags för final åkte ett tiotal vänner ner till Göteborg. Alla klädda i Italiens färger. Alla med hopp om en fantastisk kväll och det var precis vad det blev.. Aldrig tidigare har vl en sådan fantastisk känslosam resa slutat i ett sånt crescendo som då.. Det var underbart på många sätt.
Det är en annan tid nu och tårarna kommer när plockar ner tidningsutklippen på Grosso och Cannavaro. Dem kommer när man ser tillbaka på alla ljuva dagar. Alla underbara dagar man hade hoppats på att få uppleva igen, en gång till, på nytt. Så blev det inte. Jag hoppas att jag tids nog kommer se igenom den här turneringen som man ser igenom ett nyputsat fönsterglas till juveleraraffär. Jág vill hellre se tillbaka på 2006 och framåt mot nya mål. Det här blir någon slags avstamp från en era in i en ny. Det är en prövning för att se om vi hänger oss kvar, och det gör vi. Som vilda hundar kring sitt byte hänger och kvar och det kommer vi göra länge till.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar tar nämligen aldrig slut, aldrig
Jag tar ner tröja för tröja från väggarna. Baggio, Totti, Grosso och många fler. Jag plockar ner Forza Italia - skynket från husvägen och den italienska flaggan från taket. Jag klär av huset från vad jag hade hoppats skulle bli en månads lång festklänning i alla väder, så blev det inte. Matcherna passerar i revy framför mina ögon samtidgt som jag har Grossotröjan i min hand. Vilken mardröm det har varit, fortfarande är och kommer vara till och från en bra tid framöver. Kanske kommer jag älta det i hjärtat fram tills nästa VM?
Jag plockar upp varenda konfettibit från golvet. Vi hade kastat ut fulla händer när vi trodde Quagliarella hade gjort 2-2, så hemskt, som en käftsmäll ser vi domaren vinka offside. Man slits mellan två världar inom loppet av några sekunder. Vi står i ett konfettiregn vi själv har skapat i glädje, för att sedan stå där utblottad och ledsen med papper i håret och gråten i halsen. Inte en bit ska ligga kvar på golvet och kunna påminna mig om detta fruktansvärda nederlag. Det har på många sätt varit en kamp och en prövning. När ger man upp en kärlek?
Mitt i allt feststädande och nertagande av tröjor och flaggor börjar tankarna vandra tillbaka. Jag tänker tillbaka till dagarna för fyra år sedan. Jag tänker på matchen mot Australien. Jag satt i bil på väg till en bortamatch och lyssnade på radio. Det var natt och depp mest hela tiden. Jag minns hur jag skrek som ett barn i den där volvon när Totti brände in straffen. Jag minns hur alla andra i bilen höll på Australien men att dem ändå uppskattade min entusiasm. Jag minns att vi vann matchen och det regnade spik. Jag var övertänd och fick mitt andra gula redan i första halvlek efter en sanslöst onödig glidtackling i motståndarnas straffområde. Men jag log, kunde inte tänka på något annat än Totti då. Vi vann matchen med 4-0 om jag inte minns fel. Jag kommer ihåg att Victor slog bollar som Pirlo hela matchen och jag tyckte att han borde spara ut sitt hår som för att ytterliggare kliva in i rollen.
När det var dags för semifinal åkte jag och min vän Johan till Göteborgs hamn för att kolla på storbild. Det var vi i ett myller av öldrickande tyska gubbar i 50-års åldern med deras dit-tvingade respektive. Jag sa inte så mycket under den matchen. Det vor nog bäst att hålla en låg profil bland tyska gubbar som osar sex, sprit och våld. Pendeln hem gick i den 94 minuten och vi sprang för att hinna med. På tåget satt vi med varsin hörlur och radion på. Jag skrek rakt ut när Granqvist förkunnade Grossos mål.. Vilka minnen..
När det var dags för final åkte ett tiotal vänner ner till Göteborg. Alla klädda i Italiens färger. Alla med hopp om en fantastisk kväll och det var precis vad det blev.. Aldrig tidigare har vl en sådan fantastisk känslosam resa slutat i ett sånt crescendo som då.. Det var underbart på många sätt.
Det är en annan tid nu och tårarna kommer när plockar ner tidningsutklippen på Grosso och Cannavaro. Dem kommer när man ser tillbaka på alla ljuva dagar. Alla underbara dagar man hade hoppats på att få uppleva igen, en gång till, på nytt. Så blev det inte. Jag hoppas att jag tids nog kommer se igenom den här turneringen som man ser igenom ett nyputsat fönsterglas till juveleraraffär. Jág vill hellre se tillbaka på 2006 och framåt mot nya mål. Det här blir någon slags avstamp från en era in i en ny. Det är en prövning för att se om vi hänger oss kvar, och det gör vi. Som vilda hundar kring sitt byte hänger och kvar och det kommer vi göra länge till.
Kärlek som bygger på minnen och drömmar tar nämligen aldrig slut, aldrig
.
nu är det nervöst..
Fabio Cannavaro - Vi är redo
Italiens kapten, den rutinerade backen Fabio Cannvaro är säker på sin sak och vet att laget inte kommer åka ur turneringen redan idag.
- Nej nej, Vi har förberett oss för detta mästerskapet i snart två års tid. ´Vi kommer inte åka ut och vi har mycket kvar att ge. Matchen mot Slovakien kommer inte bli det sista för oss i VM, säger kaptenen.
En spansk journalist frågade under presskonferansen den föredetta Real Madrig-stjärnan om han skämdes över att ha kniven mot strupen redan i gruppspelet.
- Jag skäms inte. Bollen är rund och sånt här kan hände, det vet vi alla som spelar fotvoll. Vi är Italien och har vunnit fyra världsmästerskap. Folk förväntar sig alltid det bästa från oss. Men vi är lugna. Vi är vana vid press av här sorten, avslutar Italiens kanske viktigaste defensiva spelare Fabio Cannavaro.
Fabio Cannavaro är redo
Från och med du
Det har varit en konstig och olustig känsla i magen de senaste dagarna. En känsla ytterst svår att sätta ord på. En manodepressiv färd bland tankar på hjältar och demoner, goda och onda. Det har varit upp och ner i humöret på bara några få sekunder. Det har bara behövts en vindpust i rätt riktning för att ställa mig på rätt köl, detsamma i motsatt. Det är så man önskat att det var något annat man la ner all enegri, kraft och kärlek i. Att man var intresserad av arkitektur, spelade panflöjt eller tränar tresteg på en kolstubsbana i mitten av mars med käle i marken. Det känns som att allt hade varit att föredra istället för vända ut och in på sig själv i väntan på domen. Det är idag allt ska avgöras. Allt ska inte avgöras men iallafall Italiens öde i detta VM. Efter en bitvis fatalt och brutalt vidrigt dålig inledning har man fortfarande chansen. Hjältar kan fortfarande födas och allt kan vara glömt utom just det här...
Marcello Lippi tog ut ett lag han trodde på. Kritiken blev stark och hård eftersom han lät många stjärnor stanna hemma. Jag har enivist försvarat honom och menat på att man inte vinner några världsmästerskap med stjärnor. Man vinner med ett lag. Se på Franrike. Ett lag fullt av storstjärnor men med en förbundskapten inte kapabel att knuta dem samman. Vi vet att Lippi har förmågan att svetsa samman en trupp men vet vi om det är rätt spelare att knyta denna knut med? Jag hoppas han har valt rätt.
Jag tror att laget är det rätta. Vi behöver en hjälte. En man att kliva fram när det behövs som mest. En man att visa vägen, att frälsa. Det är vad jag tror behövs imorgon och förhoppnigsvis en bit in i nästa månad.
I VM 2006 klev en mänds hjältar fram när det behövdes. Grosso, Totti, Del Piero, Toni bland annat. Ingen av dem är med nu. Det är dags för nya att kliva fram. Vi har sett tendenser men långt ifrån någon har gått i bräschen på allvar. Det behövs om Italien ska gå vidare imon. Det krävs hjärta, vilja och en dröm att få bli hjälte.
Så kliv fram vem som helst
Kliv fram och färga slutspelet i italiens färger
Allt ont kommer vara glömt
Vi kommer gå mot nya drömmars mål
Vi kommer trycka upp tröjor med ditt namn
Vi kommer älska dig
Hylla dig som vår hjälte
Från och med du
Marcello Lippi tog ut ett lag han trodde på. Kritiken blev stark och hård eftersom han lät många stjärnor stanna hemma. Jag har enivist försvarat honom och menat på att man inte vinner några världsmästerskap med stjärnor. Man vinner med ett lag. Se på Franrike. Ett lag fullt av storstjärnor men med en förbundskapten inte kapabel att knuta dem samman. Vi vet att Lippi har förmågan att svetsa samman en trupp men vet vi om det är rätt spelare att knyta denna knut med? Jag hoppas han har valt rätt.
Jag tror att laget är det rätta. Vi behöver en hjälte. En man att kliva fram när det behövs som mest. En man att visa vägen, att frälsa. Det är vad jag tror behövs imorgon och förhoppnigsvis en bit in i nästa månad.
I VM 2006 klev en mänds hjältar fram när det behövdes. Grosso, Totti, Del Piero, Toni bland annat. Ingen av dem är med nu. Det är dags för nya att kliva fram. Vi har sett tendenser men långt ifrån någon har gått i bräschen på allvar. Det behövs om Italien ska gå vidare imon. Det krävs hjärta, vilja och en dröm att få bli hjälte.
Så kliv fram vem som helst
Kliv fram och färga slutspelet i italiens färger
Allt ont kommer vara glömt
Vi kommer gå mot nya drömmars mål
Vi kommer trycka upp tröjor med ditt namn
Vi kommer älska dig
Hylla dig som vår hjälte
Från och med du
Vem vill bli hjälte?
Som ett regn i september.
Så här danföredan så är jag faktiskt jävligt nervös. Jag tror jag har fått kramp i hjärtat.
Efter att precis ha sett England slå ut Slovenien och USA's briljanta landslag slå Algeriet i spillror så är jag nervös.
Jag är smått rädd faktiskt.
För om det är sådant spel som behövs. Som Usa och England visade upp idag.
Då jävlar, då jävlar behöver vi Rino Gattuso!
Senaste matchen var en liten katastrof faktiskt. Det var krampaktigt och felpassande.
Det var som ett regn i september. Som ett dåligt förhållande där bara fel saker blir sagt.
Det var uselt rent av.
Jag och många med mig mådde psykiskt skit.
Som att bli lämnade av sin älskade.
Helt jävla tom i blicken, förstörd.
Och allt var så där tyst som när hon gått ut genom dörren för sista gången.
Jag önskar att vi får se ett annat Italien i morgon.
Jag ber nog fan om det, och jag ber aldrig annars. Ta mig på orden.
Faktiskt så tycker jag att Italien har ett minst lika kvalitativt lag nu som för fyra år sedan.
Jag tycker att De Rossi är fyra år äldre, vilket han givetvis är. Men också fyra år bättre och klokare, och offensivare.
Anfallet är minst lika bra om inte bättre nu än då om man ser till hela anfallet.
Visst saknar jag Totti och Del Piero.
Jag bär dom i hjärtat.
Pirlo har inte spelat ännu men Montolivo har gjort det bra. Trots en del feghet om ni frågar mig.
Pepe är bra mycket bättre än för fyra år sedan och Cammo är lika bra när han vill.
Backlinjen har varit ifrågasatt.
Men backlinjen har varit bra. Giorgio styr och ställer som han vill och cannavaro är ju inte lika bra som senast. Men Cannavaro är många klasser bättre än vad hundarna skäller om.
Criscito är ung och har en härligt ung framåtanda, samtidigt osm han är noggran.
Zambrotta har löpt och löpt och löpt. Som alltid, och alltid bra.
Men Italien har inte velat ännu. Det har inte bara varit enskilda spelare som varit "trötta".
Hela laget har stått och stampat imellanåt. Men jag tycker ändå att Italiens första match var kvalite.
Jag såg precis som ni andra, "här har vi något, vi har något på gång".
Men så här dagen för dagen så är jag rädd.
Jag känner regnet i september och jag känner av det där brustna förhållandet.
Jag är nära på att höra ljudet av hjärtan som går itu, hjärtan uppbyggad av spegelbilden av sin älskade.
När de hjärtana går sönder så känns de som skott i Sarajevo. Jag vet det, jag har varit med om det.
Så snälla, snälla.
Ikväll när jag höjer mina händer och pekar upp till himlen som Matrix 06, sen så ber jag om det Materazzi bad om.
"låt det här gå vägen"
Jag och min gode vän som driver den här bloggen stod den gången på ett vingligt bord vid en kaj i Göteborg.
Den gången gick det vägen.
Ni vet vad jag pratar om.
I morgon eftermiddag kommer vi sitta i en stuga.
Fullt riggad med Italienska färger och människor vi tycker om.
Som tycker om oss och Italien.
Människor med samma hjärtan som du och jag.
Människor som är rädda att förlora någon de älskar.
Och det värsta med kärlek är att de är först när man har den, som man också kan bli så sårad av den.
Såå, "låt det här gå vägen"
Italien - Nya Zeeland 1-1
Quote of the week!
'It all starts now'
Ett helvete av ångest - Den vackraste lilla kärlek
Jag sitter i håliag långkalsonger med pappas cykelvattenflaska i mungipan stirrande rakt framför mig, håglöst tom blick. En blick av vrede och tvivel. En blick av oro och undran. Vart i helvete är detta på väg? Hur svarar Lippi på det här? Kan han svara och hur gör han det? Kommer det hjälpa? En rymd av frågor är obesvarade när jag somnar inatt. Lippi har många svar, hoppas jag.
Jag ser på veckan som stundar med så gott som dödsförakt i tankarna. Det var längesedan jag upplevde denna panikångest och oro att förlora så mycket som betyder något på en och samma gång.
Känner mig så ensam och övergiven att jag har flytt hem till pappas på kvällskvisten. Vill inte vara ensam i detta, det klarar jag inte, det vill jag inte. Sällan har så mycket hopp och tro nästan helt raserats på en lång skoningslös dag. Jag ser inte ljuset komma heller..det känns som att det kan bli värre
Imorgon eftermiddag sätter sig min älskade flickvän på att plan mot Barcelona, Spanien för en veckas semester. Med Italiens katastrof insats idag och med tanke på vad som väntar på torsdag så mår jag fruktansvärt över detta. Spanien av alla länder. Barcelona av alla städer. Det känns som ett svek även om det inte är menat så Hon menar aldrig illa och är alltid full av kärlek till alla som kommer i hennes närhet. Det är hennes styrka, det är den finaste styrka och egenskap man kan ha och är därför jag älskar henne.
Hur ska jag klara mig igenom dagarna till torsdag? Hur ska jag klara matchen på torsdag? Vad händer om dem åker ut, det blir lottning? För mig känns allt redan nu som en enda stor lottning. En tombola som snurrar runt och bara väntar på att få skratta mig i ansiktet, pissa på mig och sparka på mig när jag ligger ner.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det eller om man kan hantera det. Det är ett helvete av ångest som har krypit sig fram sedan domaren blåste av tidigare idag. En ångest uppblandad av så många känslor att det blir svårt att skillja dem åt...Men jag vet att det bara finns en att följa
Jag ska försöka möta veckan med kärlek. Jag har ett fantastiskt landslag som har det i egna händer på torsdag. Jag har en underbar familj med god hälsa. Underbara vänner och den mest fantastiska flickvän man någonsin skulle kunna ha. Det kommer inte bli lätt. Jag kommer längta efter henne, längta efter italienska mål och vinster men ändå känna ångest över alltihop. Det är fan inte lätt men vi är likadana allesammans och jag säger som Marcus Birro - Alla bär vi våran hjärtan i kupade händer. Det är vår styrka, och det är vår svaghet.
Italien är det vackraste landet, landslaget med dem vackraste spelarna. Stå upp nu när det gäller, jag ber er, Fratelli d'Italia!
Kom hem snart, du är den vackraste lilla kärlek jag nånsin haft
Lilla kärleken du är så vacker, och du har huvudet på skaft.
Du är den bästa lilla kärlek jag nånsin haft
När släpper man en dröm? Om kärleken till ett landslag.
Hur smakar ett dåligt vin i Juni? som Italien - Nya zeeland förslagsvis. Men vi står ändå kvar och vi släpper aldrig våra drömmar.
Hon är sen, jag har väntat länge på henne. Demonerna har redan slagit mig omkull och hundarna har redan skällt ut mig för att jag aldrig släpper taget om Italien.
När hon väl dyker upp igen är hon kall. Hennes händer saknar värme och hon uppför sig som hon inte är närvarande.
Krossbollar går inte fram, zambrotta har sitt vanliga uttryck. Men bli förbannad då zambrotta, kämpa, för helvete. Det är på allvar som in i helvete för vissa. Det är det enda jag begär.
Alla ni som bär den där tröjan, jag begär det av er. Det är inte för mycket begärt.
Sen ler hon till sist, som om hon för en sekund hittat hem. Italien kvitterar, hjärtat pumpar, ådror spänns och konfettin regnar som kärleksbrev över hela min himmel.
Jag säger åt henne att jag är glad att se henne igen.
Gensvaret blir kort.
Hon är vacker men vilsen denna kväll.
Hon försöker vara till lags för mig och er andra. För alla oss drömmare.
Daniele gör så gott han kan, trots att han hamnat i en fallgropp alldeles för långt ner i planen.
Montolivo ser rädd ut. Men han hoppas att ingen ska se det, som om han vore en pojke som ska kyssas för första gången.
Hon är suddig ikväll. Hon saknar helt skärpan imellanåt.
Allt för mycket går fel, för allt för många.
Lippi ser besvärad ut.
Iaquinta ser ut som att han håller på att dö helt trots att han faktiskt gjort mål.
Hon kysser inget mer på vårt torg denna kvällen. Hon varken ler eller säger mig särskilt mycket.
Hon är där men ändå inte.
Hon är alla mina drömmar, och jag kan inte välja hur det ska sluta.
Kärlek ger man inte upp om man inte vill.
Man bestämmer själv när det är slut.
Hon lämnar mig inte.
Vi sitter tysta kvar och konstaterar att vi fortfarande är världsmästare.
Du slutar inte vara kär förens du blir kär i någon annan.
Kärlek ger man inte upp om man inte vill.
Man bestämemr själv när det är slut.
Jag betraktar mina drömmar i den blå tröjan.
Jag inser att det är kört med mig, med alla er andra . Vi är obotligt sjuka.
Hur fan det än går så kommer vår kärlek alltid vara för dig.
Vi alla känner likadant.
Vi är sjuka jävlar.
Men det bästa är att det inte behövs några mediciner för att bota oss.
För vi är gärna som vi är.
Fantastiskt.
Snart dags..känner ni?
Gå ut och var glad
Sjunk inte, gå ut och var glad - Le in i eftermiddagen
Det är en turbulent tid just nu under VM, egentligen under hela turneringen men speciellt nu. Det är nu stora lag sviktar, rejält vad det verkar. Det är nu man på riktigt börjar urskilja vilka lag som är ett kollektiv och vilka som har interna stridigheter. England har två poäng efter två matcher. Spanien med sin konstfotboll blev förvisade av Schweiz. Del Bousque ifrågasatt av Arragones. Frankrike skämmer ut sig både på och utanför planen. Spelar antifotboll och skickar hem Anelka. Tyskland är som en jojjo. Spelar världsmästarfotboll ena dagen för att sedan kollektivt kollapsa..
Italien spelade bra mot Paraguay i inledningsmatchen. 1-1 är ett helt godkänt resultat mot ett lag som kom trea i den sydamerikanska VM-kvalgruppen. Itaien har dock problem, inte socialt i gruppen på så vis, inte vad vi vet. Man har problem med skador, och det är inte på vilka spelare som helst. Palombo, Pirlo och nu senast Buffon.
Men låt er inte nedslås. Låter er inte bistra som och sura över denna negation. Vi har ett lag! Till skillnad många andra av de stora lagen i turneringen så har vi ett lag som inte står och faller. Vi har ett lag där alla är delaktiga precis så som det ska vara i ett lag. Marcello Lippi har inte tagit ut någon stjärnlag, det hade han kunnat göra men till vilken nytta? Man vinner inget VM med stjärnor, man vinner med det bästa laget. För det är ett maraton. Det är inte ett latjande igenom en turnering av flärd. Det är jobbigt och det kommer det bli hela vägen fram.
Så ni som sitter och oroar er inför eftermiddagens match mot Nya Zeeland, jag förstår er. Varför skulle Italien inte vara som andra lag och vika ner sig?
Alla pratar om Italien. Att det är ett lag inte värt något hopp, lyssna inte på tvivlarna.
Ulf Lundell sjunger:
Fred Niel sjunger Everybody´s talking, och det är vad alla gör. Sjunk inte, sjunk inte ner. Gå ut och var glad.
Om du tvivlar om du tvekar, sitt inte bara där. Rör på dig. Om din dröm har dött, sjunk inte. Gå ut och var glad.
Precis såhär känner jag inför eftermiddagens match. Jag tänker inte låta mig nedslås, det tjänar ingenting till och det vet jag. Jag insåg detta när jag möttes på morgonen av min flickvän i en azurblå klänning. Det är en dag inte värd att nerva ner sig i. För vi fixar detta! Tro på Lippi, Cannavaro, De Rossi och alla de som krigar i eftermiddag, för vår skull och för Italien. Sjunk inte, Gå ut och var glad.
Nu sitter jag på en överfull perrong och andas in en under eftermiddag. Gå ut och var glad!
Ulf Lundell avslutar:
Lär dig italienska
Planera en resa
Sy en kostym
Ta det lugnt
Sponsra en späckhuggare
Köp en bit regnskog
Ta andra vägar
Var inte lat
Gör nått annat
Gör nått annat
Gå ut och var glad din jävel
Välkomna - Forza Italia
Imorgon börjar ILWTs uppladdning redan klockan 13.00!
