Jag sitter i håliag långkalsonger med pappas cykelvattenflaska i mungipan stirrande rakt framför mig, håglöst tom blick. En blick av vrede och tvivel. En blick av oro och undran. Vart i helvete är detta på väg? Hur svarar Lippi på det här? Kan han svara och hur gör han det? Kommer det hjälpa? En rymd av frågor är obesvarade när jag somnar inatt. Lippi har många svar, hoppas jag.

---

 

---

Jag ser på veckan som stundar med så gott som dödsförakt i tankarna. Det var längesedan jag upplevde denna panikångest och oro att förlora så mycket som betyder något på en och samma gång.
Känner mig så ensam och övergiven att jag har flytt hem till pappas på kvällskvisten. Vill inte vara ensam i detta, det klarar jag inte, det vill jag inte. Sällan har så mycket hopp och tro nästan helt raserats på en lång skoningslös dag. Jag ser inte ljuset komma heller..det känns som att det kan bli värre
Imorgon eftermiddag sätter sig min älskade flickvän på att plan mot Barcelona, Spanien för en veckas semester. Med Italiens katastrof insats idag och med tanke på vad som väntar på torsdag så mår jag fruktansvärt över detta. Spanien av alla länder. Barcelona av alla städer. Det känns som ett svek även om det inte är menat så Hon menar aldrig illa och är alltid full av kärlek till alla som kommer i hennes närhet. Det är hennes styrka, det är den finaste styrka och egenskap man kan ha och är därför jag älskar henne.

Hur ska jag klara mig igenom dagarna till torsdag? Hur ska jag klara matchen på torsdag? Vad händer om dem åker ut, det blir lottning? För mig känns allt redan nu som en enda stor lottning. En tombola som snurrar runt och bara väntar på att få skratta mig i ansiktet, pissa på mig och sparka på mig när jag ligger ner.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det eller om man kan hantera det. Det är ett helvete av ångest som har krypit sig fram sedan domaren blåste av tidigare idag. En ångest uppblandad av så många känslor att det blir svårt att skillja dem åt...Men jag vet att det bara finns en att följa

Jag ska försöka möta veckan med kärlek. Jag har ett fantastiskt landslag som har det i egna händer på torsdag. Jag har en underbar familj med god hälsa. Underbara vänner och den mest fantastiska flickvän man någonsin skulle kunna ha. Det kommer inte bli lätt. Jag kommer längta efter henne, längta efter italienska mål och vinster men ändå känna ångest över alltihop. Det är fan inte lätt men vi är likadana allesammans och jag säger som Marcus Birro - Alla bär vi våran hjärtan i kupade händer. Det är vår styrka, och det är vår svaghet.


Italien är det vackraste landet, landslaget med dem vackraste spelarna. Stå upp nu när det gäller, jag ber er, Fratelli d'Italia!



Kom hem snart, du är den vackraste lilla kärlek jag nånsin haft

Lilla kärleken du är så vacker, och du har huvudet på skaft.
Du är den bästa lilla kärlek jag nånsin haft