Det känns som världsmästerskapen börjar hitta sig själv mer och mer. Efter att ha famlat några matcher i osäkerhet. Kanske för den nya kontinenten, kanske trodde den att det skulle vara varmt i Sydafrika och att det skulle vara trummor och sång på läktarna. Inte trodde väl VM att det skulle vara något så orytmiskt som ett vidrigt läte från ett blåsinstrument som dominerar läktarkulturen i detta, iallafall såhär års, kalla land. Det känns som att det har tagit fart nu.
Nya Zeeland kvitterar sent till 1-1 i Italiens grupp, möcke bra. Schweiz vänder upp och ner på hela världens nya kelgrisar Spanien. Honduras målvakt gör en en räddning i samma klass med den som Pagliuca gjorde mot Norge 98. Det har börjat hända lite. De första dagarna verkade hela turneringen tagen av stundens allvar. Tempofattigt och intetsägande har blivit fartfyllt och spännande, det är fantastiskt tycker jag.
Själv går jag och räknar dagar mitt i det fotbollskaos som råder överallt. I fikarum, sängkamrar, köksbord, spårvagnar, gator och torg.

Jag väntar på söndag och Italien men jag väntar också på Antonio Di Natale..

Det är snart två veckor sedan jag på tangentbordet tryckte på completeknappen som förkunnade köpet. Efter att fått italienspelarnas tröjnummer klart för mig satt jag och dividerade en stund. Det behövdes inte lång tid förens jag valde, det kändes självklart på nått sätt. Nummer 10 di natale, såklart. Det liksom står redan klart att det blir succe på en gång. Han har egentligen aldrig varit Lippis favorit men inte ens en envis man som Marcelo kan röka sin cigarr och låtsas som att det regnar när Antonio Di Natale den gångna säsongen krutade in hela 29 mål, detta i ett mediokort lag som Udinese. I Matchen mot Paraguay var han förpassad till bänken. Marcello Lippi gillar att spela med säkra kort, dock är det skönt att veta att han brukar spela ut dem alla, tids nog.

Jag både hoppas och tror att Antoniwho (som Aftonbladet så fnissigt skämtsamt kallade honom) kommer få starta mot Nya Zeeland på söndag. Dels för det finns argument nog att lufta honom mer än tio minuter och dels för att Lippi är klok nog att VM-skola in honom i en sådan match. I en match som Italien bara ska vinna och skaffa sig självförtroende inför fortsättningen, i en sådan match är en måltjuv som Di Natale som allra bäst. Det är genom en sådan match han kan växa till att bli något riktigt stort i VM. Jag tror att Marcello tänker i liknande tankebanor, åtminstonde hoppas jag. Vi pratar om en spelare med unik känsla för hur man avslutar ett anfall på bästa sätt. En unik känsla för att hitta rätt mellan stolparna. Med ett unikt målsinne.
Framför mig ser jag Antonio Di Natale kommas ihåg på samma sätt som Rossi och Schilaci.

Men än har han inte fått chansen, och jag har inte fått min tröja..