Så här danföredan så är jag faktiskt jävligt nervös. Jag tror jag har fått kramp i hjärtat.

---

Efter att precis ha sett England slå ut Slovenien och USA's briljanta landslag slå Algeriet i spillror så är jag nervös.
Jag är smått rädd faktiskt.
För om det är sådant spel som behövs. Som Usa och England visade upp idag.
Då jävlar, då jävlar behöver vi Rino Gattuso!

Senaste matchen var en liten katastrof faktiskt. Det var krampaktigt och felpassande.
Det var som ett regn i september. Som ett dåligt förhållande där bara fel saker blir sagt.
Det var uselt rent av.
Jag och många med mig mådde psykiskt skit.
Som att bli lämnade av sin älskade.
Helt jävla tom i blicken, förstörd.
Och allt var så där tyst som när hon gått ut genom dörren för sista gången.


Jag önskar att vi får se ett annat Italien i morgon.
Jag ber nog fan om det, och jag ber aldrig annars. Ta mig på orden.
Faktiskt så tycker jag att Italien har ett minst lika kvalitativt lag nu som för fyra år sedan.
Jag tycker att De Rossi är fyra år äldre, vilket han givetvis är. Men också fyra år bättre och klokare, och offensivare.
Anfallet är minst lika bra om inte bättre nu än då om man ser till hela anfallet.
Visst saknar jag Totti och Del Piero.
Jag bär dom i hjärtat.
Pirlo har inte spelat ännu men Montolivo har gjort det bra. Trots en del feghet om ni frågar mig.
Pepe är bra mycket bättre än för fyra år sedan och Cammo är lika bra när han vill.
Backlinjen har varit ifrågasatt.
Men backlinjen har varit bra. Giorgio styr och ställer som han vill och cannavaro är ju inte lika bra som senast. Men Cannavaro är många klasser bättre än vad hundarna skäller om.
Criscito är ung och har en härligt ung framåtanda, samtidigt osm han är noggran.
Zambrotta har löpt och löpt och löpt. Som alltid, och alltid bra.


Men Italien har inte velat ännu. Det har inte bara varit enskilda spelare som varit "trötta".
Hela laget har stått och stampat imellanåt. Men jag tycker ändå att Italiens första match var kvalite.
Jag såg precis som ni andra, "här har vi något, vi har något på gång".

Men så här dagen för dagen så är jag rädd.
Jag känner regnet i september och jag känner av det där brustna förhållandet.
Jag är nära på att höra ljudet av hjärtan som går itu, hjärtan uppbyggad av spegelbilden av sin älskade.
När de hjärtana går sönder så känns de som skott i Sarajevo. Jag vet det, jag har varit med om det.

Så snälla, snälla.
Ikväll när jag höjer mina händer och pekar upp till himlen som Matrix 06, sen så ber jag om det Materazzi bad om.
"låt det här gå vägen"

Jag och min gode vän som driver den här bloggen stod den gången på ett vingligt bord vid en kaj i Göteborg.
Den gången gick det vägen.
Ni vet vad jag pratar om.

I morgon eftermiddag kommer vi sitta i en stuga.
Fullt riggad med Italienska färger och människor vi tycker om.
Som tycker om oss och Italien.
Människor med samma hjärtan som du och jag.
Människor som är rädda att förlora någon de älskar.
Och det värsta med kärlek är att de är först när man har den, som man också kan bli så sårad av den.

Såå, "låt det här gå vägen"