VM i Sydafrika har börjat, utan att börja. Ett världmästerskap börjar inte på allvar förens nationen som försvarar guldet kliver in i turneringen. Det är idag det händer, idag ca klockan 20.38 svensk tid på Green Point Stadium i Johannesburg kliver dem regerande världmästarna Italien ut på den gröna mattan, redo att försvara guldet, landet och hedern man har haft inom de Italienska förbundet i snart fyra långa, underbara år. Jag blir skraj bara jag bara tänker på det, kunde det inte vara slut nu? Aldrig mer VM och Italien står som segrare i all evighet. Det låter som ett fint slut för mig...nu är det inte så enkelt

Jag kan inte sova, är ledig imorgon och det är nog tur. Jag behöver hämta andan inför en sån här match, en dag fylld av en enda stor ut och inandning fram till matchstart. Jag spelar tv-spel för att lugna mina sinnen och för att skingra tankarna, jag lyckas inte särskilt bra. Jag möter Paraguay med Italien på Playstation 1, Pro Evolution Soccer 1, världen genom tiderna roligaste fotbollsspel. Roque Santa Cruz är skoningslös och Tacchinardi går bort sig gång på gång. När jag efter sju matcher tror mig ha matchen i min hand är Chilavert där med en frispark...
Jag har tvångstankar som säger att jag inte får sluta spela förens jag vunnit. Det ser ut att bli en lång natt när jag i den elfte matchen byter in Montella sent. En smakfullt vacker brytning högt upp i banan av Zambrotta, vidare inåt i planen till Vieri, lätt skrav till vesslan,flygplanet, den hypersnabbe Montella som är där med en tå... Jag ler och tänker på hur fjantig jag är som tycker det är stort på nått vis..


Idag börjar VM. Idag går blåa krigare ut och sträcker på sig, symboliserar all den stolthet dem bär. Dömda att misslyckas och dömda att bevisa motsatsen. Idag knyter vi nävarna i fikan när det drar ihop sig. Pirlo är inte med, men jag känner att detta är ett lag, ett lag som inte står och faller med någon spelare. Detta är ett lag står upp för varandra. Lippi sa att det inte finns några storstjärnor i Italien längre och det stämmer. Dock finns det inget annat land i världen som kan rada upp så många hjältar, så många som brinner, som glöder och som inte ger sig, som inte lägger några fingrar mellan dem själva och landet, förbundet och flaggan. Inga fingrar mellan dem själva och resten av laget. Marcelo Lippi har satt ihop ett lag med spelare dömda att misslyckas men med ett lag redo för att möta världen, försvara guldet och återvända hem med hedern i behåll. Vi kan inte förvänta oss allt för mycket men vi ska inte misstro, vi ska tro in i det sista om det så behövs. Man kommer slita sitt hår, slitas mellan hopp och förtvivlan, mellan mål, gula röda kort, inkast och offsidefällor. Man kommer vanka av och an i pauser dividerandes och funderandes över vad som borde hänt, borde hända och kommer att hända.


Jag tror inte jag tänker sova inatt. Jag har en hög VM-Krönikor som väntar på att bli sedda, jag tror jag börjar med 82 och hoppar till 06, jag vill inte vagga in någon osäkerthet genom för högt skjutna straffar, felaktiga offside avvinkningar på Inzaghi i Sydkorea eller utvisningar i samma land. Jag vill se en ny dag randas med glädje, stolthet och lycka. Jag vill kunna hålla huvudet lika högt som männen som kliver in på riktigt imorgon, dem som är där för en själv, som gör jobbet..

Jag är svettig nu, funderar på att spela en till match men det vore nog dumt. Jag kan ju välja att sluta som segrare och då har jag gjort mitt jobb. I min patetiska värld har jag mitt jobb och lägger resten i händerna på de riktiga krigarna imorgon. Jag förväntar mig att dem gör sitt jobb och det kommer dem göra.



Idag börjar VM. Världsmästarna Italien går in i elden, i turneringen. Forza Azzurri, nu kör vi! In Lippi we trust!