Du sköt mig kär Jean-Pierre
Kärlek är det bästa som finns, den är alltid lycklig. Jag lever efter att det inte finns olycklig kärlek. Men visst gör det ont när knoppar brister och hjärtan går i tu.
Men kärleken gör dig aldrig olycklig. Det är alla jävlarna som lämnar dig som gör dig olycklig.
Men aldrig kärleken.
Min uppväxt bestod av att lira boll i knattelaget och på varje tid och lånad tid dra ihop så mycket folk man kunde och lira boll tills man stupade, eller blev förbannad och åkte hem.
Min uppväxt bestod även av fotboll utan tv-rättigheter. Inte för att jag visste var det var. Men jag visste att de inte sände min smak på dumburken som farmor brukade kalla det.
Jag följde istället matcherna som var intressanta via text-tv allt som oftast via svt eftersom deras text-tv bläddrade snabbare än tv4-text. Iallfall på min tv.
Jag minns att jag satt framför "dumburken" hela matcherna och noterade målskyttar/gula/röda kort samt slutresultat.
I min värld fanns inget annat alternativ så jag var mer än nöjd. Det var livet just då och det var en höjdare. Men som i alla sagor har även denna saga ett lyckligt slut. För när jag tänker på det idag var det ju faktiskt inget vidare att aldrig få se alla dom där målen som gjordes, alla de där perfekta glidtacklingarna från Nesta och Maldini. Alla skruvade skott från Beppe Signori och alla TV-räddningarna från Gianluca Pagliuca.
Men så kom den stora dagen när pappa berättade att SVT hade köpt rättigheterna till en match i min smak.
Juventus - Milan. Den första internationella match jag skulle få se live på tv. Och vilken match det blev. Stadio delle alpi var så fruktansvärt rökfyld under nästan hela matchen att man i stort sett inte såg ett skit. Men jag spelade in matchen på VHS och såg den om och om igen. Den slutade 1-1 och en av målskyttarna var en personlig favorit, Jean-Pierre Papin. Han slog till med ett fantastiskt skott i högra krysset. Sen, när röken hade skingrats och arenan var tom och allt som fanns kvar var min stirrande blick och mitt bultande hjärta i 120knyck, då, då var jag kär.
Ganska snart visade det sig att min kärlek varken var för Milan eller Juventus, även om jag är ett stort fan av just Milan och alla deras fantastiska försvarare. Nej min kärlek drog sig längre neråt i landet. Närmare bestämt till Rom, och Roma.
Sen den dagen Papin sköt mig kär har jag aldrig släppt taget om Seria A eller för den delen om landslaget heller.
Men framförallt inte om min kärlek till Roma.
Roma är klubben i mitt hjärta, och mitt hjärta är format efter Romas klubbmärke.
Varje gång jag berättar för människor jag möter att jag fallit för just Roma kommer den ständiga frågan upp, om vilken favorit spelare man har? För er kanske det är lika självklart som för mig. Francesco Totti glider en aldrig ur minnet elelr hjärtat, han finns där hela tiden (namn skylten på min dörr består av en bild på Totti och en text "här bor Francesco Totti, capitano della Roma") . Han tillsammans med De Rossi är de första jag brukar nämna för dem tillhör dagens Roma. Men det är ingen av dem jag tänkt skriva om idag.
Antonio Cassano "Fantantonio" föddes i Bari. Det pratades tidigt om honom redan som barn och alla hyllade honom när det spelades gatufotboll runt om i staden. Det sägs även att det spealdes pengar på matcherna och att Antonio själv krävde % av insatsen för att ta sitt lag till seger.
Han var väl en dåre redan då antar jag. Eller så var han bara ett galet Geni.
Cassano och Roma
Jag minns inte Cassanos debut i Roma men jag kommer ihåg att jag älskade honom direkt. För han stod för allting som jag beundrade med den italienska fotbollen. Han hade en stor passion och vilja. Han var galen och en idiot i mellan åt. Han var underbar och mästerlig. Han var fantastisk. Superlativen är många fler än så.
Allra mest älskade jag honom när han spelade tillsammans med Francesco.
Öppna upp hjärtat och se, njut, förstå mig:
Med tiden kom dock bekymmren för unge herr Antonio. Problemen började käka upp honom. Han blev allt mer ojämn och humöret var hela tiden instabilt. Men vad var han så bekymmrad över? Ärligt talat så vet jag inte. Trots alla utspel han gjorde så fick han inte nog. Jag kommer alltid minnas när han fick rött kort i coppa italia finalen och protesterade emot dommaren och gav honom djävulshornen, sen grät han. Han var en dåre som aldrig lärde. Han var ett geni som någon hade plockat isär och satt ihop utan konstruktion. Men för mig var han mycket mer än vad jag kan beskriva här. För mig var han det jag beundrade, han var kärlek och allt där till.
GLI AZZURRI
Hans landslagskarriär har dock aldrig varit något vidare. Några få landskamper och än färre mål. Så i detta VM 2010 får vi inte se honom tyvärr. Idag har han dock lugnat ner sig en hel del och lämnat Roma har han gjort för länge sedan. Men hos marcelo Lippi har han aldrig varit speciellt omtyckt. Jag antar att det är för han tar laget för jaget och vill ha en balans i sin trupp. Vi alla vet ju att Lippi har haft rätt förut..... Men jag sörjer det beslutet och jag vet att många är med mig. Jag hade gärna sett Cassano föra Italien till ett nytt VM guld.
Till sommaren gifter sig den gode Antonio med sin blivande fru Carolina Marcialis, och äntligen har han hittat någon annan än bara mig att vara fantastisk för.
Sen den dagen Papin sköt mig kär har jag aldrig släppt taget om Seria A eller för den delen om landslaget heller.
Men framförallt inte om min kärlek till Roma.
Roma är klubben i mitt hjärta, och mitt hjärta är format efter Romas klubbmärke.
Varje gång jag berättar för människor jag möter att jag fallit för just Roma kommer den ständiga frågan upp, om vilken favorit spelare man har? För er kanske det är lika självklart som för mig. Francesco Totti glider en aldrig ur minnet elelr hjärtat, han finns där hela tiden (namn skylten på min dörr består av en bild på Totti och en text "här bor Francesco Totti, capitano della Roma") . Han tillsammans med De Rossi är de första jag brukar nämna för dem tillhör dagens Roma. Men det är ingen av dem jag tänkt skriva om idag.
Antonio Cassano "Fantantonio" föddes i Bari. Det pratades tidigt om honom redan som barn och alla hyllade honom när det spelades gatufotboll runt om i staden. Det sägs även att det spealdes pengar på matcherna och att Antonio själv krävde % av insatsen för att ta sitt lag till seger.
Han var väl en dåre redan då antar jag. Eller så var han bara ett galet Geni.
Cassano och Roma
Jag minns inte Cassanos debut i Roma men jag kommer ihåg att jag älskade honom direkt. För han stod för allting som jag beundrade med den italienska fotbollen. Han hade en stor passion och vilja. Han var galen och en idiot i mellan åt. Han var underbar och mästerlig. Han var fantastisk. Superlativen är många fler än så.
Allra mest älskade jag honom när han spelade tillsammans med Francesco.
Öppna upp hjärtat och se, njut, förstå mig:
Med tiden kom dock bekymmren för unge herr Antonio. Problemen började käka upp honom. Han blev allt mer ojämn och humöret var hela tiden instabilt. Men vad var han så bekymmrad över? Ärligt talat så vet jag inte. Trots alla utspel han gjorde så fick han inte nog. Jag kommer alltid minnas när han fick rött kort i coppa italia finalen och protesterade emot dommaren och gav honom djävulshornen, sen grät han. Han var en dåre som aldrig lärde. Han var ett geni som någon hade plockat isär och satt ihop utan konstruktion. Men för mig var han mycket mer än vad jag kan beskriva här. För mig var han det jag beundrade, han var kärlek och allt där till.
GLI AZZURRI
Hans landslagskarriär har dock aldrig varit något vidare. Några få landskamper och än färre mål. Så i detta VM 2010 får vi inte se honom tyvärr. Idag har han dock lugnat ner sig en hel del och lämnat Roma har han gjort för länge sedan. Men hos marcelo Lippi har han aldrig varit speciellt omtyckt. Jag antar att det är för han tar laget för jaget och vill ha en balans i sin trupp. Vi alla vet ju att Lippi har haft rätt förut..... Men jag sörjer det beslutet och jag vet att många är med mig. Jag hade gärna sett Cassano föra Italien till ett nytt VM guld.
Till sommaren gifter sig den gode Antonio med sin blivande fru Carolina Marcialis, och äntligen har han hittat någon annan än bara mig att vara fantastisk för.
Kommentarer
Postat av: Anton
Snyggt Kristofer.
Ser nog fram emot vm nu mer nån någon gång tidigare. Keep up the good work. /A
Postat av: Mike
C’è solo un capitano. Totti
Postat av: kristofer
du har helt rätt mike.
"Det finns bara en kapten, Totti"
Trackback
